Tänker jag helt fel här?

Håller helt med!

Men tyvärr så inser inte han att han har ett enda problem själv, utan han projicerar över allt på mig. Att jag är det stora problemet, att jag har diagnoser och behöver lugnande tabletter och kbt terapi. När det egentligen är HAN främst som behöver det, eftersom han förlorat alla sina ex av samma anledning. DOTTERN!!  Men när han inte själv vill se det så finns inget hopp, utan hans krav står fast!! Antingen accepterar jag hans barn och slutar nämna dem och vara avundsjuk på dem, eller så är det slut. Varannan dag vill jag avsluta för gott, eftersom livet med den nya är så mycket bättre på alla sätt och vis. Den andra delen av mig hade önskat såå mycket att han insåg en dag att det inte är normalt att en 20 åring ska ta så mycket energi och plats i hans liv. Att skriva och ringa till varandra 24/7 är INTE sunt, även om många familjeliv-mammor motstrider sig detta.
Tjejen kommer aldrig någonsin lösgöra sig ifrån pappan om han fortsätter som han gör, eftersom hon vill äga pappan och inte har något som helst intresse av att lämna honom på mycket länge, trots åldern och fast jobb på heltid.

Eftersom han skyller över allt på mig och inte vill se sina egna fel, så lutar det nog mot totalt slut. Eller vad tror du? Kommer han någonsin inse senare om dottern eventuellt skulle frigöra sig? Jag betvivlar det. Därför har jag inget att förvänta mig med honom.

Tom när jag pratar om när vi ska flytta utomlands när vi ska gå i pension, så inkluderar han dottern i det hemmet, och även hon gör det. Barnbarnen måste ha sitt rum bla bla bla. Det är sjukt!

Jag vet att du har rätt!
Det som hindrar mig är kärleken och attraktionen som vi har, samt att när vi har det bra (utan dottern) så har vi det bättre än någon annan kan ha. Sedan är det nog att han har hjärntvättat mig att jag är en barnhatare och att jag överdriver allt så som att hon ringer hela tiden eller att hon alltid kommer i första hand. Han säger att jag inbillar mig och att han behandlar oss alla lika. Då blir jag osäker om det kanske faktiskt är så att jag nojjar, för jag har tendensen att överdriva allt. Därför vet jag aldrig 100 om det är mitt fel eller hans. Jag vet bara att jag gärna kommer i första hand och inte långt efter en vuxen dotter.

Exakt så länge han har mig kvar så lär han absolut inte ändra sig, för han behöver inte. jag finns ju kvar. Om han träffar en ny så måste han anstränga sig igen så som han gjorde med mig första åren och inte prioritera dottern som nu. Som ni skriver så är hon vuxen och inget barn. Man ställer inte in allt sitt eget vuxenliv pga att hon ska skjutsas till flygplatsen, som dessutom infaller på mammans vecka. Det är riktigt sjukt!!

För att ändra sig någonsin så måste han inse att han gör fel, och det inser han aldrig när jag är kvar. Han måste först känna sig lite ensam och kanske träffa någon annan som också ställer krav. Först då inser han kanske.

Jag är som jag är och kommer aldrig att låta vuxna barn komma före mitt liv. Det är dags att de efter 20 börjar skapa sitt eget liv och jag måste se till att jag skapar mitt med någon som vill samma sak som jag.

I denna relation kommer jag alltid att komma i sista hand. Hon är som en första fru till honom. Den han frågar om inredning, klädval, resor, var han ska köpa boende utomlands etc. Han frågar alltid henne först angående nyår, midsommar etc. Det är inte normalt.

Tack snälla ni som ger mig råd! Det har tagit mig år att inse att det faktiskt är mycket hans fel och inte mitt som han försöker intala mig och alla andra !

HUR avslutar jag ens denna relation utan att ångra mig igen??

Tack snälla ni som ger mig råd! Det har tagit mig år att inse att det faktiskt är mycket hans fel och inte mitt som han försöker intala mig och alla andra !

HUR avslutar jag ens denna relation utan att ångra mig igen??

Ja jag spenderar så mycket tid jag kan med den nya och inser vilken respekt han har för mig och tycker att jag är perfekt som jag är. Ser inte bara fel på mig. Det gör att man börjar förstå att jag inte är så konstig och psyk sjuk som exet påstår dagligen. 
Han kallar mig nervvrak, orolig själ, egoist och barnhatare som aldrig kan njuta av allt jag får ifrån honom. Det är sant. Men sån blir jag när jag ständigt känner att den där dottern kommer före i alla lägen och dyker upp och ringer stup i kvarten. Jag blir helt nervös. Och är det inte hon så är det hans föräldrar som ringer och han måste ta hand om. Det är alltid någon annan än jag. Jag är absolut egoist och mår bra av att känna mig prioriterad. Med honom får jag verkligen inte känna det överhuvudtaget och det måste jag tänka på nu för att inte gå tillbaka.

Vi pratade igår och då tror han genast att allt är som vanligt igen, men jag vill bara vara hans vän, inget annat.

Liite uppdatering.

Som jag säkert skrev så dissade jag först honom på julafton då han bjöd in mig och min familj på julafton hos sig med sina...sedan dissade jag honom på nyår, eftersom vi inte hade hörts på någon vecka dessförinnan (han körde sin ghosting så jag var trött på det) och då åkte jag utomlands över nyår med den nya dejten.

Jag önskade honom dock gott nytt år och skrev ett kort meddelande strax efter tolv slaget på nyår och han svarade direkt och blev glad. Då var han med sin vän i Spanien i en vecka. Sedan hörde han av sig dagligen till mig som att ingenting har hänt. När han var på väg hem i lördags så skrev han till mig och frågade om jag vill fira barnets födelsedag med hans familj. Jag sa att jag inte kunde pga att jag skulle träffa min mamma. Då bad han om att vi skulle träffas på middag på kvällen eftersom han saknade mig. Jag sa att jag var trött och kände mig sjuk och inte kunde. Då fick han nog och sa att om jag kan träffa min mamma på dagen, men inte vill träffa honom efter så lång tid så vill han aldrig mer se mig igen.

Jag sa att vi kan väl ta en lunch i veckan istället. Då blev han tokig. Han vill ju träffa mig på riktigt. När jag stod fast att jag inte kunde, så har han dissat mig helt. Jag skrev igår igen o frågade om lunch, men han öppnar inte meddelandet och ignorerar helt. Så har han aldrig gjort tidigare, så nu känns det som att han bestämt sig.

Jag vill inte förlora denna nya man som jag träffar och därför vill jag inte riskera att träffa exet och ha sex och att vi återgår till varandra igen, när det ändå kommer ta slut igen efter en vecka. Dessutom har min nya bjudit mig på 2 veckors semester till Miami och Karibien, plus att han är den snällaste mannen jag träffat. Vill ge honom en chans.

Exet vill ju inte ens resa iväg med mig på min födelsedag då jag tagit semester pga att han ska skjutsa sin dotter till flygplatsen just en av de dagarna. Sjukare har jag aldrig hört. Så jag tänker inte förstöra min semester för 100 gången pga honom och hans barn. Det är alltid sånt tjat för att vi ska tillbringa semester eller resa ihop, eftersom alltid barnen måste gå före och om resan skulle infalla någon dag på dotterns (20 åringens) vecka så vill han inte åka. Så trött på detta. Samtidigt så känns det jobbigt och sorgligt att det nu med största sannolikhet är över för gott.

Ja allt säger samma!. Alla mina nära, mina vänner...hur kan det vara så svårt att släppa taget om något som är så dåligt?

Jag har såna svårigheter att bara blocka honom och ta bort honom ur mitt liv. Det lilla lilla hoppet finns kvar. Men som ni skriver så ger han upp direkt nu om jag inte dansar efter hans pipa. 
Jag kommer att visa öppet när jag åker på resa med den nya mannen, så då blir det officiellt att jag gått vidare. Har väntat tillräckligt länge nu.

Tack alla som orkat lyssna på mig. För min egen skull och för mitt barns skull så hoppas jag att jag verkligen går vidare nu och släpper honom en gång för alla.

Varför känns det så jobbigt med tanken om att han ska gå vidare med en annan kvinna....när faktiskt jag också gör det nu?

Är det bäst att bara ignorera ifall han skulle skriva nån gång, eller blocka honom överallt? Tycker att det är så omoget att blocka någon sådär. När ska man då blocka av igen?

Jag tror inte jag behöver göra klart för honom nu eftersom han verkar ha tagit beslutet själv nu...precis som jag ville. Då har iaf inte jag gjort något fel som gick vidare.

Men risken finns såklart att han plötsligt hör av sig som innan och att jag då faller tillbaka igen och börjar sakna. Ska tänka på det. Tack för all tid och alla tips ni lagt ner på mig. Fortsättning följer.

Jag hoppas ju naivt nog att han ska inse att en vuxen dotter kan inte komma före i alla lägen, som när man bestämmer semester, helger och annat. Allting diskuteras först med henne innan han bestämmer något med mig, sedan jag flyttade ut. Som att de två är paret och jag är barnet. På något sätt hoppas jag att han ska se att hon går vidare, kanske flyttar och att han kommer stå där ensam och då kanske han saknar mig och vill göra allting "rätt". Men iom han var likadan med sina ex så lär det väl inte ändra sig även om barnen skulle bli 40 år.