NPF, medicinering, tips

Hej!

vår son på 6 år har sedan han var ca 2 år tid haft ett utåtagerande beteende där han sparkas, bits och slåss vid minsta motgång.

Vi har sedan tidigare varit i kontakt med lite olika vårdgivare och praktiserat många tips men nu tagit första kontakt för att få en utredning av Bup men det tar mycket lång tid att få till.

Skolan funkar mycket bra, inget att anmärka på. Det är i den fria leken utmaningarna märks som mest, fritids, raster, hemma, kompisar. han har stora svårigheter i kompisrelationer och även med vuxna i hans närhet.

Vi mår inte alls bra i familjen av den här situationen och har inte gjort på länge. Jättesvårt att umgås med andra familjer eller ha kompisträffar. Vår son har mycket svårt att prova nya saker som aktiviteter.
i övrigt är han oerhört smart och även fysiskt duktig med stark kroppskontroll och ett enormt detaljminne.

Vi känner oss ensamma och i desperat behov av hjälp.

Har ni några tips? Vi är förtvivlade över både vårt och sonens mående.
Är osäker på om detta faller mest inom autismspektrat eller adhd? Eller är det någon form av trotssyndrom? Eller kass föräldraskap?

Jag önskade att det berodde på saker på enkelt kunde fixa i föräldraskapet, men tvivlar på att det handlar om det. han har en yngre bror som är upp och ner men inte har alls de samma utmaningarna utan känns mer som vanligt trots och fungerar fint socialt.

kan man medicinera utåtagerande beteende?

hjälp!

Anonym (Mamma till 3 med npf)

Mon 5 Dec 2022 06:43

#1

Man kan dämpa impulsiva med medicin efter utredningen.
Det mesta handlar om förhållningssätt och bemötande.
Att spara på barnets energi, förebygga och förekomma.
Ha en plan a , b c och d.
Anpassa, dämpa intryck och ge tid till återhämtning.
De dagar det är skola/fsk så är kanske energin slut efter dagen och då kan man inte fortsätta köra. Barnet behöver laddas, bubblas och ges utrymme för återhämtning.

Anonym (Bror)

Mon 5 Dec 2022 07:02

#2

Har en bror som var precis som du beskriver.
Var inte undfallande i ditt förädraskap. Markera att detta beteende inte är acceptabel. Berätta vad han kan höra iställe.

Anonym (T)

Thu 15 Dec 2022 19:39

#3

Låter som min son. Ingen lärare eller andra trodde att han hade adhd. Men jag skickade ändå en egenremiss till bup. Så det blev en utredning o nu 2 år senare väntar vi på en läkartid för att få medicin.
Känner igen mig i det du skriver att det blir ohållbart för hela familjen.
Det är svårt men det enda som hjälper med min son är lågeffektivt bemötande

Anonym (låter)

Fri 16 Dec 2022 10:57

#4

Malva1984 skrev 2022-12-05 00:05:41 följande:

NPF, medicinering, tips

Hej!

vår son på 6 år har sedan han var ca 2 år tid haft ett utåtagerande beteende där han sparkas, bits och slåss vid minsta motgång.

Vi har sedan tidigare varit i kontakt med lite olika vårdgivare och praktiserat många tips men nu tagit första kontakt för att få en utredning av Bup men det tar mycket lång tid att få till.

Skolan funkar mycket bra, inget att anmärka på. Det är i den fria leken utmaningarna märks som mest, fritids, raster, hemma, kompisar. han har stora svårigheter i kompisrelationer och även med vuxna i hans närhet.

Vi mår inte alls bra i familjen av den här situationen och har inte gjort på länge. Jättesvårt att umgås med andra familjer eller ha kompisträffar. Vår son har mycket svårt att prova nya saker som aktiviteter.
i övrigt är han oerhört smart och även fysiskt duktig med stark kroppskontroll och ett enormt detaljminne.

Vi känner oss ensamma och i desperat behov av hjälp.

Har ni några tips? Vi är förtvivlade över både vårt och sonens mående.
Är osäker på om detta faller mest inom autismspektrat eller adhd? Eller är det någon form av trotssyndrom? Eller kass föräldraskap?

Jag önskade att det berodde på saker på enkelt kunde fixa i föräldraskapet, men tvivlar på att det handlar om det. han har en yngre bror som är upp och ner men inte har alls de samma utmaningarna utan känns mer som vanligt trots och fungerar fint socialt.

kan man medicinera utåtagerande beteende?

hjälp!

Detta låter exakt som min son. han fick ADHD-diagnos vid ca sex års ålder och det var ständigt bråk och kaos med honom både hemma och i skolan.

Jag var mycket tveksam till att medicinera honom men en läkare bemötte mig på rätt sätt och förklarade att det skulle ge honom chansen att må bättre, att han inte heller mådde bra av detta kaos både inuti och utanför honom. Och när vi började med medicinen, herregud vilken lättnad. Vi kunde börja vara riktiga föräldrar istället för att bara springa runt och försöka skadebegränsa, samma i skolan, han kunde börja trivas, få kompisar, vara mer som de andra. Han var inte längre utåtagerande, det är ofta ett uttryck för att de inte kan hantera situationen.

Min son är 18 år i dag, går tredje året i gymnasiet. Hans ADHD-symtom har gradvis minskat genom åren och idag skulle ingen gissa hur han var som liten. Han är lugn, eftertänksam, omtänksam, reflekterande. Smart och duktig i skolan (även det har svajat genom åren, men blivit allt bättre). Han medicinerar fortfarande, men bara under skoltid och när han behöver koncentrera sig extra, så på helger och lov är han medicinfri. Och det funkar utmärkt.

Jag skulle absolut råda dig att prova medicin till din son, ni har alla allt att vinna! Inte minst han själv som kan få lite lugn i hjärnan och klara vardagen bättre. Och omgivningen får chans att se den fina killen bakom de här svårigheterna som ställer till det för honom.

Anonym (Ledsen mamma)

Tue 16 May 2023 10:24

#5

Hej
Såg denna tråden och känner igen mig så väl.
Som TF beskriver så har det varit precis så med vår son sedan ungefär 7 års åldern. Han är nu 12 år och mycket har blivit bättre men det är fortfarande inte bra. I denna ständiga oro har jag trott/hoppas på att det kanske blir bättre när han blir större..men inser väl nu att vi kanske skulle hjälpt honom tidigare.
Han har otroligt svårt att hantera sina känslor och får ofta ilskeutbrott som då leder till skrik och ibland kan han även göra sönder saker.
Det märkliga i detta under alla dessa år är att han är skötsam i skolan och allt funkar bra där, men när han kommer hem kan han bryta ihop fullständigt om det är minsta lilla motgång. Det är också en del sociala problem med kompisar vilket gjort att han är ganska ensam ( verkar dock trivas med det ) men funkar bra med idrottsaktiviteter.
Vi har funderat länge på om vi ska göra en utredning då vi känner att han behöver hjälp och hela familjen påverkas negativt såklart och det är jobbigt för alla. (spec storasystern som får stå ut med allt bråk) Men hur får man sin son att inse själv att han behöver hjälp? Han vill inte lyssna när vi försöker att prata om det här. Skulle vi föreslå att han / vi kanske behöver prata med nån för att få hjälp så skulle han vägra att gå med på det .
Hur har ni andra gjort?

Anonym (1234)

Tue 16 May 2023 18:05

#6

Anonym (Ledsen mamma) skrev 2023-05-16 10:24:11 följande:

Hej
Såg denna tråden och känner igen mig så väl.
Som TF beskriver så har det varit precis så med vår son sedan ungefär 7 års åldern. Han är nu 12 år och mycket har blivit bättre men det är fortfarande inte bra. I denna ständiga oro har jag trott/hoppas på att det kanske blir bättre när han blir större..men inser väl nu att vi kanske skulle hjälpt honom tidigare.
Han har otroligt svårt att hantera sina känslor och får ofta ilskeutbrott som då leder till skrik och ibland kan han även göra sönder saker.
Det märkliga i detta under alla dessa år är att han är skötsam i skolan och allt funkar bra där, men när han kommer hem kan han bryta ihop fullständigt om det är minsta lilla motgång. Det är också en del sociala problem med kompisar vilket gjort att han är ganska ensam ( verkar dock trivas med det ) men funkar bra med idrottsaktiviteter.
Vi har funderat länge på om vi ska göra en utredning då vi känner att han behöver hjälp och hela familjen påverkas negativt såklart och det är jobbigt för alla. (spec storasystern som får stå ut med allt bråk) Men hur får man sin son att inse själv att han behöver hjälp? Han vill inte lyssna när vi försöker att prata om det här. Skulle vi föreslå att han / vi kanske behöver prata med nån för att få hjälp så skulle han vägra att gå med på det .
Hur har ni andra gjort?

Det är ni föräldrar som bestämmer.

NPF, medicinering, tips

INNEHÅLL