Orkar inte med ett barn på mitt arbete

Tror alla förskollärare har det ungefär så.
Kanske inte i provat regi.

Jag känner inte igen mig. Men jag jobbar på ett litet föräldrakooperativ med hög personaltäthet och barn som går mestadels 8-16. Jag visste hur många kommunala förskolor ser ut och valde därför att söka mig till privata förskolor. 

Sedan så varierar det där så mycket. Vissa år är tuffare än andra. 

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag lider med dig! Det är verkligen en helt galen situation för både barn och personal! En stor eloge till er som kämpar på och försöker göra det bästa av en i det närmaste omöjlig situation! Jag vet ärligt talat inte hur det är tänkt att det ska hålla i längden om det inte sker en ordentlig omprioritering i samhället! På något sätt fungerade det ju förr med mindre grupper och mer personal, innan det skulle börja skäras ner och besparad. Jag tänker på åttiotalet då jag själv gick på dagis, som det ju hette då. Vi var kanske tio barn på minst två pedagoger, det var en lugn miljö och barnen orkade. Till och med under början av 2000-talet när mina äldsta barn gick på förskola var det ju annorlunda. 

Nu har jag turen att ha min yngste på ett fantastiskt familjedaghem ute på landet, 16 barn på fyra pedagoger. Jag har själv jobbat där och det är en fantastisk miljö för både barn och personal. Flera barn som inte klarat av den kommunala förskolan har kommit till oss och trivs så bra! Det finns tid för varje barn och personalen orkar.

En vän till mig har just blivit anställd där efter att varit sjukskriven för utmattningssyndrom från sin förra arbetsplats och tycker att det är rena himmelriket! På hennes förra jobb var situationen ungefär som hos er, personal som slutade hela tiden, unga oerfarna vikarier som inte heller orkade. Hon jobbade i en småbarnsgrupp där det förväntades att man ensam, även som vikarie, skulle kunna göra utflykter med sju tvååringar. Det är ju inte rimligt nånstans!

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med mitt inlägg, mer än att jag tycker så hemskt synd om de barn och pedagoger som måste vistas i en sån miljö och att det måste till en förändring. Men tyvärr är det ju inte de som lever i det som bestämmer.

Jag jobbar i vården och känner exakt detsamma. Inte om nåt enskilt barn så, men som helhet, att jobbet suger ut allt jag har så ingenting blir kvar till mig själv, min familj etc. 

Även här är alla kollegor också på bristningsgränsen och patienterna kräver sitt oavsett om vi orkar eller inte. Och jag känner också att patienterna har bara mig, om jag sviker så har de ingen hjälp med sin kroniska sjukdom. Jag känner varje dag att jag balanserar på gränsen till att det inte längre är patientsäker på mitt jobb. 

Tyvärr är detta verkligheten i den alltmer nedskurna välfärden i offentlig verksamhet. 

Jag arbetar som lärare och känner igen mig i mycket av det du beskriver. Är väll så i dagens samhälle, vården, förskola och skola dras det ständigt ner på till förmån för, vad? Fattar inte politiker att brottsligheten och folkets mående skulle bli betydligt bättre om man började i rätt ände.. 

Har ni inget skyddsombud?

Det är bara så att man gör så gott man kan, ger det som är möjligt. 
Även jag höll på bränna ut mig, men satte stopp. Måste inte göra slut på mig själv för dessa barns skull.