Jag har inget intresse alls för att göra karriär. Verkligen noll. Har aldrig haft heller. Så när jag hör/ser folk uttrycka att karriär är superviktigt eller till och med det viktigaste för dem så förstår jag inte varför. Att göra karriär är främsta, eller enda, målet i livet, att det är viktigare än allt annat och att andra delar av livet får stå till aka pga man vill göra karriär. Varför? Vad är det som lockar så med det?
Det fina i kråksången är att alla är olika. Personligen så förstår jag mig inte på människor som jobbar gnället över att dem hatar sitt jobb och hur dåligt dem tjänar när det är hur enkelt som helst att göra något åt saken. Men alla är som sagt olika.
Jag känner bara en karriärist och han försöker uppfylla sin fars förväntningar, tyvärr. Det är jättetydligt att han fått med sig från uppfostran att det är då en riktig man gör - prioriterar pengar och sätter barn och fru i andra hand.
Jag levde fattigt som barn och har därför ett stort driv att tjäna pengar och ge min familj en stabil ekonomi. Jag vill ha råd att resa mycket för att uppleva nya saker. T
Ett jobb är också mycket roligare om man nått långt nog att man får mycket autonomi. Jag vill också kunna pensionera mig tidigare.
Ett jobb är också mycket roligare om man nått långt nog att man får mycket autonomi.
Finns olika anledningar. Vissa älskar utmaningar, andra har prestationsångest kanske pga föräldrar eller inte känner dig tillräckliga i samhället(tror det är vanligast)
Finns även dem som brinner för något och gör karriär inom det då intresset är såpass stort, ja.. Finns säkert andra anledningar..
Jag har inget intresse alls för att göra karriär. Verkligen noll. Har aldrig haft heller. Så när jag hör/ser folk uttrycka att karriär är superviktigt eller till och med det viktigaste för dem så förstår jag inte varför. Att göra karriär är främsta, eller enda, målet i livet, att det är viktigare än allt annat och att andra delar av livet får stå till aka pga man vill göra karriär. Varför? Vad är det som lockar så med det?
MIn kärriär är vare sig det viktigaste eller det enda i mitt liv däremot något jag lägger en del tid och energi på
Främsta anledningen är att jag gillar utmaning och att kunna utvecklas. Genom att göra karriär har jag fått just det och en stor möjligheter att välja vad jag ska jobba med. Trivs jag inte med något eller en arbetsgivare kan jag byta. Det har också gett mig möjligheten att ha en viss flexibilitet i mitt jobb som arbetstider, ledighet osv
En annan är att det har gett mig möjlighet att påverka. Jag har ofta haft synpunkter hur arbetet ska organiseras, vad vi ska fokusera på, hur vi ska göra saker mm och genom att göra karriär har jag fått större inflyttande
Pengar är inte oviktig. Den större inkomsten har gett mig och min familj större möjligheter att göra roliga saker, bo bra, utveckla intressen, resa mm. Vi behöver heller inte vara orolig för något ekonomiskt bakslag, Går tvättmaskien sönder har vi råd att fixa,
Min chefs chef, som är en person jag har enorm respekt för på en massa olika plan, hon är kunnig, engagerad, prestigelös och på det är hon en varmhjärtad och go tjej, har sagt en sak som jag lagt på minnet om det där.
Att hon aldrig velat göra karriär för karriärens egen skull, eller för pengar, men att karriär för utmaning och personlig utveckling är en helt annan sak. Hon har velat ha roligt, lära sig nya saker och hela tiden utveckla sig i yrket och som person, och därför kommit dit hon kommit
Jag har inget intresse alls för att göra karriär. Verkligen noll. Har aldrig haft heller. Så när jag hör/ser folk uttrycka att karriär är superviktigt eller till och med det viktigaste för dem så förstår jag inte varför. Att göra karriär är främsta, eller enda, målet i livet, att det är viktigare än allt annat och att andra delar av livet får stå till aka pga man vill göra karriär. Varför? Vad är det som lockar så med det?
Jag levde fattigt som barn och har därför ett stort driv att tjäna pengar och ge min familj en stabil ekonomi. Jag vill ha råd att resa mycket för att uppleva nya saker. T
Ett jobb är också mycket roligare om man nått långt nog att man får mycket autonomi. Jag vill också kunna pensionera mig tidigare.
Jag känner igen mig mycket i din beskrivning.
Jag hade nog egentligen aldrig ambitionen att göra karriär... Jag växt upp med en ensamstående mamma som jobbade i vården. jag hade det tufft i skolan och hoppade av. Folk lade huvudet på sne när de pratade om mig i släkten och att det måste vara så tufft för mig. Gav mig fan på att visa dem. Började plugga igen parallellt som jag jobbade. Gjorde toppkarriär men valde för ett par år sedan att kliva ned i lön och byta jobb för att få drägligare timmar. Idag är jag i 30 årsåldern, inkomstmiljonär och har ett jobb som är både utvecklande och varierande och sällan kräver mer än 40 i veckan.
Min karriär har möjliggjort att jag kunnat resa jorden runt och se världen med nära och kära, jag har kunnat stötta min mor ekonomiskt, köpt hus, sommarhus, bil och båt.
Jag är otroligt tacksam för min karriär även om den kostat mig blod svett och tårar. Jag har jobbat dygnet runt många gånger, varit på jobbresor och missar både jul, födelsedagar, bröllop och dop. Jag hade gjort det igen för fördelarna har vunnit över uppoffringarna.