Moralkakorna har ju redan haglat i tråden så jag kastar en också.
Jag är själv skild och har mina barn varannan vecka.
För att få till det så krävdes 2år av totalt engagemang. Tvist i domstol med tillhörande socialutredningar... Satt inlåst ett par nätter med när exet i ren desperation hittade på historier om att jag utsatte barnen för hemskheter jag inte ens vill skriva rakt ut.....
Totalt tog det 2år från det vi gick isär tills barnen bodde växelvist, nästan halva denna tid var jag sjukskriven för att palla den psykiska påfrestningen, i rena pengar kostade det mig runt 150.000:- ur egen ficka bara för min advokat...
Nu slutade ju detta med att barnen dömdes att bo växelvist, men jag fick enskild vårdnad för att exet uppvisat mycket dumheter i myndigheternas ögon under resans gång...
Om du bara visste hur många män som kämpar för att tillåtas vara far åt sina barn efter en separation så skulle du skämmas ögonen ur dig genom att göra de prioriteringar du nu gör.
Det du gör mot ditt ex genom att sätta krokben för henne när det gäller arbetstiderna är en fis i rymden i jämförelse mot det svek du utsätter dina barn för..
Jag vet inte hur gamla barnen i historien är, men det rör sig om max 10-15år innan de är vuxna, är det så jävla svårt att sätta dem före dig själv under denna tid? Så kan du återgå till ditt egocentriska efter, med en bibehållen relation till dina barn??
Det finns som alla andra redan sagt inget som juridiskt hindrar dig från att överge dina barn (hur konstigt det nu än är), om du vänder barnen ryggen o går så faller det på deras andra förälder att axla hela bördan.
Det enda exet kan hota med juridiskt är att stämma dig på underhållsbidrag, vilket beroende på era inkomster kan slå olika.
I första steget lär det ju bli underhållsstöd från FK, vilket är något helt annat.