JAG ÄR INTE!

Du behöver få i dig lite vitaminer och motion bara så släpper det :)

Vet att många trollar här inne men det är inte ofta jag ser kommentarer som bara är ämnade att vara elaka.

Vad bra att depressionen lättat, synd att livssituationen är kvar. 

En dag, ett steg, ett andetag i taget. Där är jag. 

Ett andetag i taget. Heja oss 

Jag var absolut inte elak utan jag gav dig råd för att bli av med hur du känner dig. 

Vitaminbrist och brist på motion utomhus skapar just sånt här mående. Men det kanske är lite för enkelt för de flesta.

Ja men du har rätt. Fel av mig. Vitaminbrist skapar svårt sjuka anhöriga och andra svåra livssituationer. 

Du behöver nån att prata med, tänk på dina anhöriga ochså! Vet det kan låta som en klysha. 

Nej, men det gör det lättare att hantera sånna situationer. Sånna situationer skapar faktiskt vitaminbrister eftersom stressen hos dig använder upp b12, magnesium osv så du går på tomgång. Allting hör ihop.

Man måste helt enkelt försöka göra så att man mår bra. Man kan inte gräva ner sig i sin offerkofta. Hårt men sant. Jag har varit gravt deprimerad och självmordsbenägen och fått ta ur mig det helt själv. Jag vet hur det är. Hang in there. Det blir bättre.

Du vet ingenting om vad jag gjort för att ta ansvar för min situation eller vad jag varit med om. Vad jag har tagit mig ur.

Utifrån det du skriver har du inte varit i närheten av de svårigheter jag varit i så du vet inte hur det är.

Att inte vilja leva längre är inte att ha en offerkofta det är för mycket för länge utan återhämtning. Och det är helt ok. Det är ok att leva vidare men ändå längta efter att det ska ta slut. Jag är färdig, behöver inga mer upplevelser, varken positiva eller negativa.

Jag är mer insatt i vitaminer, mineraler, stress och dylikt än du. Tråkigt med din attityd, vi hade kunnat ha ett intressant samtal kring det hela.

Det samma. Jag är betydligt mer påläst än du skulle jag vilja säga. Blev grovt våldtagen när jag var 14, fick anorexi, självmordsbenägen fram till 22 års ålder. Senaste 8 åren har varit ett helvete för mig, 3 nära personer har dött inom 2 år. Utbränd på jobbet, sjuk partner, barn som har svårt i skolan och behöver extra mycket stöd, en förälder som blev svårt sjuk förra året. Allt detta med 2 neurologiska sjukdommar som håller mig hårt tillbaka. DU vet inte vad jag går igenom.

Jag hade ingen "Attityd" från början utan var bara sakligt. Det var du som valde att bli kränkt. 

Jag har naturligtvis i omgångar haft samtalsstöd, terapi och så.

Det är inte det jag behöver nu, jag behöver ingen att prata med men skulle jag behöva så har jag tillgång till det.

Jag behöver praktisk hjälp med mycket svåra komplexa omständigheter kring anhöriga. 

Som sagt, du har inte varit i närheten.

Och du, det är helt ok att känna sig kränkt ibland, vi är människor.