Är det jag varit med om normalt och försvarbart.
Jag har sedan tidiga tonår haft svår psykisk ohälsa med ångest och depressioner. Har blivit utredd i vuxen ålder och fått diagnoser så mina depressioner och ångest har verkligen gjort mitt liv till ett helvete många gånger och det känns på något sätt skönt att äntligen fått det bekräftat och på pränt så att säga. Det är inte det min tråd egentligen ska handla om men jag måste ge lite bakgrundsinfo för att få det i ett sammanhang. På grund av social isolering så blev jag erbjuden boendestöd av kommunen och jag tackade ja. Personen som skulle bli mitt stöd kom på hembesök och vi satt och pratade om hur mitt liv sett ut hittills. Jag nämnde då att jag i perioder förr har gått till badhuset och simmat men slutat med det. Jag antog att hon förstod att det berodde på min depression och svåra ångest men då vräker hon plötsligt ur sig. " Okej,är det på grund av att du är stor som du inte vågar gå dit längre?" Jag blev helt paff för det var ju absolut inte fallet. Min fråga är om det här är normalt? Jag tog oerhört illa vid mig för det var kränkande och jag tycker att det här är fel men på grund av min skörhet på grund av min psykiska ohälsa har jag inte orkar reflekterat över det på det sätt som kanske är normalt. Har inte träffat boendestödet sedan dess ska tilläggas.
