hans dotter ringer jämt och ständigt
Vi har gått på familjerådgivning under hösten, inbokat igen på tisdag. Tänker gå dit ensam, han lär inte komma. Bara som ett avslut.
Terapeuten har inte varit särskilt bra på att fånga upp och sortera alarmerande saker som sägs. Jag har berättat om problemen, men min man har kontrat, vilket är förväntat, och då hamnar man i ett ord står mot ord-läge. Sen har han avlett fokus från sakfrågor. Jag förväntade mig att terapeuten skulle vara mer uppmärksam på sånt, i synnerhet som jag vid första sessionen sade: Vår konflikthantering har spårat ur.
Första nivån är sakfrågor; det börjar med att vi tycker olika (exempelvis om nattligt sms:ande från dottern) och det är nästan alltid jag som adresserar våra olika synpunkter om sakfrågor. Till en början framför jag dem i klassisk Jag-budskap-anda, inte anklagande (försöker).
Men: "Du ska jämt klaga! Så andra nivån infinner sig blixtsnabbt - när jag framför synpunkter möts jag av en skitstorm av försvar och tydligen var inget så bra som jag trodde och framförallt är jag en fruktansvärd person. Tydligen, får jag höra så fort jag tar upp en sakfråga, är jag en jävla idiot, och hur var det nu igen med den och den gången för fyra år sen, va? Jag måste bita ihop för att inte tappa fokus (på händelsen från "i onsdags") och bad terapeuten hjälpa till så att det inte sker under samtalen. Kom dit med förhoppningen om att han skulle hjälpa oss bryta just den spiralen. Jag sa att jag bryts ner av de hårda orden jag möts av när jag tar upp en konflikt, blir avbruten av mannen: "Det är du som skapar konflikter!" Hade vid det lagret färdigtänkta svar kring hans idé att det är jag som "skapar konflikter" i det att jag pratar om en konflikt. Nej. Bara nej! En konflikt är oförenliga viljor och önskningar. Sen kan man välja att prata om dem, undvika att prata om dem men de försvinner inte för det, osv...jag lät säkert beskäftig men skitsamma.
Men terapeuten var inte bättre än mig på att hålla fokus för att säga "Men vänta, kan vi hålla oss tlil just den frågan?" Jag ville hela tiden ta upp frågor kring dottern, men varje gång lyckades mannen vända på steken och peka tillbaka mot något (I hans ögon obegripligt grovt misstag) som jag gjort, exempelvis åkt utomlands ensam några dagar. "Visst, du blev väldigt arg när jag åkte utomlands men det var ett år sedan. Kan vi inte prata om det som hände i onsdags istället?" OMÖJLIGT.
---Nu ringde han, medan jag skrev detta. Han är otrolig. Han kastar tillbaka ALLT jag säger och sa nu att problemet är ju att DU sms:ar med ditt barn hela nätterna och det är okej men så har du dubbelstandard och när jag gör det EN GÅNG så blir du vaaaaansinnig."
Gaslighting-teknik. Jag kan inte prata med honom, det är meningslöst. Varför svarade jag ens?