Hur berätta för barnet när bara en vill separera?

Varför ska ni öht säga vems beslut det är? Jag tycker nog det är bättre att bara säga att ni slutat vara kära eller liknande.

Barnet är litet och behöver både mamma och pappa. När barnet är vuxet kan du berätta hur det var, om fortfarande aktuellt. Det är ett för litet barn för att intellektuellt förhålla sig till att pappa vill att jag ska veta sanningen för att jag betyder mest av allt för pappa. Att veta att det betyder mest av allt för pappa räcker. 

sSå små barn brukar ta det med ro, bara ni föräldrar inte gör drama av det. Jag vet en 5-åring som tyckte det var superspännande när han fick följa med den ena föräldern till dennes nya lgh och fick se sitt rum och vara med och bestämma lite om färg och möbler där. Det var lite som ett äventyr och det blev inget besvär alls när han skulle börja bo varann vecka. 

En femåring är ett relativt litet barn. Finns ingen anledning att göra det mer komplicerat än det behöver vara. Se det ut barnets perspektiv och fokusera på de praktiska aspekterna i första hand, mamma och pappa kommer inte att bo tillsammans, du är fortfarande viktigast för både mamma och pappa, du kommer att turas om att bo hos oss, vi kommer kunna träffas ofta osv. 
Alltså förbered barnet på hur det kommer att bli praktiskt och vad beredd på att svara på frågor när de kommer, tex "Varför kunde ni inte bo ihop längre?". 

Ser ingen anledning till att gå in på komplicerade känslomässiga relationsbitar med ett så litet barn, det har hen ingen nytta av utan håll det konkret. Samma sak med vems beslut det var, finns ingen anledning att gå in på det utan säg bara "så här kommer det att bli, det är tråkigt men det kan bli så, vi kommer att göra vad vi kan för att det ska bli så bra som möjligt" etc.

Därför att vi inte är eniga om att separera. Jag hoppades att det framgick av inlägget. Får kanske förtydliga lite...

Kanske är det bara så att jag som är den som blir lämnad som inte är mentalt förberedd på att ljuga för mitt barn. Är väl bara att bita i det sura äpplet då...

Nä det är klart att det ska vara så enkelt och tydligt som möjligt för barnet. Självklart. Det är ju JAG som tycker att det känns jobbigt att förvränga det hela för honom. 

Skulle barnets relation med er båda gagnas av att hen belastas med vems ?fel? det är?

Det handlar inte om att ljuga utan om att göra sitt jobb som förälder och inte belasta ett litet barn med diverse ?sanningar? som barnet inte har mognad att processa. Sluta vara barnslig och sätt på dig den stora pojkens byxor nu.

Jag tror inte att femåringen funderar över vems beslut det är eller vem som lämnat vem om ni inte tar upp det själva. Säg bara att ni ska skiljas samt vad det innebär att ni ska skiljas d v s att mamma ska bo på ett ställe och pappa på ett annat. Om femåringen frågar varför förklara att förhållandet är slut och att det händer att vuxna människor inser att de inte passar att bo tillsammans längre.

Mina föräldrar skildes när jag var sex år. Jag funderade aldrig på vem som ville skiljas förrän jag var i tonåren eller rättare sagt var det min mamma som berättade det. Jaha tänkte jag väl då tur att ni skiljdes. För hur mina föräldrar har kunnat bo under samma tak i mer än 10 år är för mig en gåta de är två väldigt olika personligheter.

En skilsmässa behöver inte vara traumatisk för barnen det är hur de vuxna hanterar skilsmässan som avgör. Blanda inte in barnen i varför och i era känslor för varandra. Jag minns inte att mina föräldrars skilsmässa gjorde att jag mådde dåligt på något sätt. Däremot har de berättat att jag reagerade negativt när de sa att de skulle skiljas men att jag tyckte det var helt ok när de sa att de skulle bo på två olika ställen. Det berodde helt enkelt på att jag inte visste vad en skilsmässa innebar och att jag bara hört det i negativa sammanhang.