Inlägg från: Anonym (Noway) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Noway)

    Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

    Richard1986 skrev 2023-02-12 19:01:23 följande:

    Jag blev pappa emot min vilja när jag var 18 år. Tjejen var 23. Vi var inte ett par. Det var en mycket tillfällig KK-förbindelse. Graviditeten var alltså inte planerad. Iallafall inte från min sida.


     


    Bland det första hon sade till mig när hon berättade om graviditeten var att hon hade aldrig gjort någon abort och tänkte aldrig någonsin göra någon heller? Ett löfte hon höll


     


    Jag reagerade inte helt olikt dig. Vi försökte reda ut situationen men det körde ihop sig totalt. Jag var i arg och i chock över att bli ofrivillig pappa med en tjej jag inte kände. Och hon var arg på mig för att jag inte ville behålla och betedde mig inte särskilt bra mot henne men det var jag alldeles för arg och panikslagen för att fatta då. 


     


    Vi talade inte med varandra under nästan hela graviditeten. Tack och lov hade jag dock stöttande föräldrar som lyssnade, lät mig prata av mig, och såg till att jag fick psykologhjälp för att inte krascha totalt.


     


    Håller helt med om att det talas alldeles för sällan om mäns mående under graviditeter. Och det gäller både planerade och oplanerade graviditeter. Män förväntas alltid vara den psykiskt starka, den lyssnande, den stöttande, den omhändertagande, alldeles oavsett hur situationen i övrigt ser ut?.. Problemet är ju bara att verkligheten är inte så svart eller vit?


     


    Jag fick lämna faderskapstest då jag vägrade erkänna faderskapet och det visade naturligtvis att jag var tjejens biologiska pappa.


     


    Några månader efter födseln bröt jag sönder och samman fullständigt av den psykiska stressen hela situationen innebar för mig. Och nej - jag förringar absolut inte mammans mående av att säga så? Men precis som man är 2 människor om att göra barnet så finns även 2 människors känslor inblandade? Känslor som inte alltid är rationella och inte alltid går att förena.


     


    Jag tog på eget initiativ kontakt med tjejen jag fått barn med och tack och lov slängde hon inte luren i örat på mig och vände mig inte ryggen? Hon hade snarare ett långt mycket större tålamod med mig än vad jag hade gjort mig förtjänt av? Vi bestämde oss för att ses, och på den vägen är det. Jag insåg att jag inte var arg längre och hon var också mycket lugnare och mer harmonisk än förut..


    Jag började träffa barnet gradvis mer och mer. Jag har aldrig haft vårdnaden om henne men jag blev till slut blev jag mycket mer involverad ändå än vad jag trodde att jag skulle bli.


     


    Idag är hon 18 år och bor i egen lägenhet med sin pojkvän.


    Sedan dess har hunnit gifta mig (med en annan tjej), fått 3 barn med henne, skilja mig, haft flera tillfälliga partners sedan dess, och väntar just nu barn med min nya flickvän.


     


    Hade någon sagt åt mig när jag var 20 att jag skulle bli 5-barnsfar vid 37 så hade jag gapskrattat och sagt aldrig i livet? Men såhär blev mitt liv. Och jag ångrar inget även om det varit väldigt stormigt emellanåt


     


    Jag säger inte att det måste bli såhär för dig. Din framtid äger du och bara du? Man måste inte vara involverad om det verkligen förstör mer än vad det ger. Barn behöver lugn, ro och harmoni mer än något annat, och kan inte de biologiska banden ge det så är det bättre att inte ha kontakt?


     


    Men man ska också veta att de känslor man känner när man får vetskap om graviditeten, under graviditeten, och kanske även direkt efter graviditeten, inte behöver vara bestående känslor? Ibland ändras dom inte men det är inte alls så ovanligt att dom faktiskt gör det så jag håller med dom som skriver att man ska inte slå igen alla dörrarna och inte klippa alla banden? För det kan ändra sig? Du vore varken det första eller det sista exemplet, om det skulle hända.


     


    Lycka till. Det här klarar du oavsett hur det blir // Richard 


    Himla schysst av dig Richard att du vill dela din story det är just sånt här jag har efterfrågat från första början. Ja vet ju inte om jag kommer att fixa att vara nån bra pappa utan först vill jag ju veta. Mvc kvinnan sa att jag kan kräva test. Hur det känns sen om jag vill träffa barnet sen det vet jag ju inte om jag vill. Eller ens får ifall mamman kommer att motarbeta mig totalt å ba vägra? men inte fan jublade jag ju över att bli kontaktad om att hon är gravid och att jag är pappan (som hon påstår) jag har inte variit nån psykopat elr nåt heller bara att jag inte pallade att ha kontakt tidigare 

  • Anonym (Noway)

    Ok då blev visst den här tråden kapad IGEN med nåt sidospår? Kan ni fortsätta nån annan stans? 

  • Anonym (Noway)

    Ja men ok då men är helt jäkla omöjligt att hänga med i vad den ena och andra tycker eller har för personliga erfarenheter i frågan. men om alla verkar tycka att det är fel att pappor generellt har ett underläge mot mamman om man inte är överens när det gäller sånt här så känns det ju skevt när allt annat ska va så jämställ.

  • Anonym (Noway)
    molly50 skrev 2023-02-13 08:28:39 följande:
    Fast på vilket sätt hjälper det här TS?
    TS lär väl knappast bli uppmuntrad att fortsätta kämpa för sitt barn med de här uppgifterna?
    Eller vad är det du vill ha sagt?
    Ja där har du nog lite rätt faktiskt. Sjukt många långa å krångliga paragraf texter å massa juridik. Blir bara ännu mer förvirrad. Jag kommer inte att palla med nåt sånt här rättsligt krångel om det skulle bli så då lägger jag bara ned helt å hållet. Då får det här barnet klara sig helt utan pappa. Är jag farsan här så har jag ändå tänkt att jag vill träffa barnet. Men jag kommer inte knäcka mig själv ifall mamman skulle krångla.

    Man blir ju för fasen deprimerad bara av att läsa Dannes erfarenhet hur fasen har du orkat ens? 
  • Anonym (Noway)

    Men det går ju inte att fråga en bebis på några månader om den vill träffa sin pappa eller ej. Men mamman kanske inte vill det? 

  • Anonym (Noway)

    Ja man blir ju lätt avskräckt här att ens försöka få träffa barnet sen. När jag läser alla skräckhistorier här. Orka! Jag kommer  inte att strida om nåt när det gäller ett barn som jag faktiskt inte ville ha från första början men har väl med kuratorn hjälp kommit fram till att jag ändå vill försöka ge det en chans. Ska mamman sen förhindra mig och strida en massa ja då väljer ju hon på så sätt också bort att ha en pappa till barnet. Vilket hon kanske vill? Men det kan ju vara mot barnets vilja i framtiden? Så vilken rätt har hon i det? Orkar inte riktigt med alla dessa superlånga inlägg med massa paragrafer. Ni tappar mig då tyvär. 

  • Anonym (Noway)
    Richard1986 skrev 2023-02-13 17:09:11 följande:

    Det är många fler tjejer än killar här så det blir lätt att trådarna ?tas över? av tjejernas erfarenheter? Det kan ofta vara precis samma situationer men ur tjejers perspektiv - och tjejer och killar reagerar ju mycket sällan exakt likadant när det kommer till graviditeter och barn..


     


    Faderskapstest bör du absolut insistera på tycker jag innan du betalar ett öre i underhåll ! Dels för att slippa risken att det blir en tråkig rättsprocess om vem som är far till barnet - men också och i synnerhet för att undvika risken att du sitter där och betalar underhåll till ett barn som inte är ditt?.


    Eftersom du säger att eran sexuella kontakt var mycket tillfällig så finns alltid risken att barnet inte är ditt, förrän du får det bekräftat.


     


    När barnet är fött och om det visar sig vara ditt så har även du rättigheter till barnet och inte bara skyldigheter gentemot det.


    Mamman har ingen laglig rätt att förhindra dig från att få träffa barnet om det visar sig vara ditt, även om hon skulle försöka med det?


    Men just nu är det inte så mycket annat att göra än att vänta på att faderskapstest kan göras? Efteråt känns det oftast lättare när man VET hur det ligger till, även om det mest är röra och kaos i skallen fram tills dess..


     


    Du är ingen psykopat ! Du är en helt vanlig kille som har hamnat i en väldigt obekväm men knappast unik situation, och reagerar då med chock, ilska och sorg över känslan av maktlöshet och att tvingas in i något du inte hade en tanke på redan nu. 


    Det är inga ovanliga reaktioner och de flesta av oss som varit i dina skor reagerade likadant.


     


    Ja faderskapstestet ska jag begära. Sen får jag ta det därifrån. Vet inte va syftet med alla skräckstorys är här? Ska jag bara lägga ned för att det inte är nån idé eller försök men vara beredd på att det alltid bli krångel? Kanske är fallen som skrivs om ovan lite extreme? Ja jag är en helt vanlig kille som ba inte ville bli farsa. Men inte fasen är jag nån galen psyko. Börjar hon krångla får jag väl hänvisa till barnets bästa då. Mer lagtexter å paragrafer och shitstorm er emellan behöver jag inte i alla fall känner ja. 
  • Anonym (Noway)
    Anonym (Kerstin) skrev 2023-02-13 19:06:04 följande:

    Vem bryr sig?Har en man lyckats göra ett barn ,då är det han själv han kan skylla på.Inget medlidande här inte.Väx upp!


    Eh du är lite sen in i matchen här. Vi har redan hunnit klara av just den delen för en sådär 270 inlägg sedan. Har inte frågat efter medlidande heller liksom. 
  • Anonym (Noway)
    Anonym (fkl) skrev 2023-02-13 20:39:00 följande:
    Ja det vet man, man väljer personer barnet känner, mycket för hon mest troligt kommer få ensam vårdnad, hon kommer behöva alla föräldradagar , det är skäl nog i hennes fall att få ensam vårdnad.

    Skulle hon gå bort på något sätt, blir det barnets närmsta familj som får adoptera i första hand, en pappa utan vårdnad har inga rättigheter mer än ev umgänge.
    Hon på MVC kuratorn och även Familjenämden sa att om  mamman går me på gemensam vårdnad så kan ändå barnet bo hos mamman oftast de 3 första åren. För mig handlar det ju mer om först att jag vill försöka va nån slags pappa alls innan jag ens börjar fundera på nåt varannan vecka liv. 
  • Anonym (Noway)
    Richard1986 skrev 2023-02-13 21:28:27 följande:

    Och återigen, det är det du som avgör - inte mamman? Hon kan välja om hon vill samarbeta eller ta konflikt? Men det är en senare fråga. När barnet är fött och faderskapet fastställt så har även du rättigheter till barnet och inte bara underläge gentemot mamman !


     


    En av mina killkompisar var nära att ?åka dit? på en sån grej. Han var tillsammans med en tjej, dom gjorde slut under stormiga omständigheter och efter ett tag visade det sig att hon var gravid.


    Hon pekade ut honom som pappan och lät honom få tro det ända fram till födsel. Då får min kompis reda på att det finns en till kille med i bilden vilken hon dittills hade blånekat.


    Jaha då blev det ju faderskapstest och?.. Voilà?. Den andra killen var biologisk pappa 


     


    Det viktigaste till att börja med är att ta reda på att det verkligen är din unge. 


    Ja man vet ju aldrig. Ok men om jag vill göra dna-test innan jag skriver på att jag är pappa. Kan mamman blåvägra det? typ inte komma dit alls med barnet för att göra test. 
Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?