Idag testade jag positivt För första gången! efter alla försök så kom vi äntligen till nästa stora milsten! Jag är så lycklig men framför allt lättad - det KAN fästa embryon i min livmoder! idag är det RD 7 bara så mycket kan ju hända fortfarande men sträcket var där imorse!
Lmsm
Hur känns det nu?
Mina föräldrar är sämst på att visa känslor så det kan mycket väl vara att de är glada.
Men jag tycker ändå att en viss känsla av uttryck i ansiktsuttryck och så borde funnits där, även om de har svårt att prata om känslor...
Men men... de är väldigt engagerade i min systers barn så förhoppningsvis...
Men vi har så dålig kontakt att äggdonation känns väldigt långt bort att ta upp... Det kanske inte är optimalt att vänta men det får bli så... orkar inte få negativa reaktioner och det skulle säkerligen kunna bli det..
Vet inte heller vilka jag ska berätta det för. Vill inte att det ska spridas som allmänt gossip nämligen...
Får fundera på det ..det är ju så nytt . Och självklart ingen garanti att det håller sig kvar, även om jag inte är orolig för spontan abort eftersom risken ändå är mindre med äggdonation..Men kan såklart hända..
Lsms
Starkt att du försöker tänka positivt och tänka framåt.
Du pratade om din syster, att hon är snäll och att barnet kan bli det- betyder det att att planen är att göra äggdonation med dim systers ägg..?
Försökte gå tillbaka i tråden och leta men hittade inte.
Tycker det låter som en utmärkt strategi att tänka på allt positivt barnet kan få.
Sen i höstdag höstas är det i princip det enda jag har gjort- att fundera på hur vilka donatorer jag vill ha och därmed vilka egenskaper jag vill prioritera att försöka överföra till barnet.
Det är absolut min tröst i detta med äggdonation- att jag faktiskt har kunnat välja barnets generiska föräldrar med omsorg.
Jag är så nöjd med mina donatorer, speciellt äggdonatorn, att det inte går annat än att känna en stor tacksamhet att få bära ett barn från dessa donatorer.
Gud jag vet inte vad jag ska göra längre. Hela den här situationen börjar tära på mitt förhållande.
Min parters bror fick barn för ett halvår sedan. Jag har inte träffat dom ännu men till mitt försvar så har jag spenderat 2 månader utomlands precis efter att barnet föddes och sedan jag kom hem har jag inte träffat någon varken vänner eller släkt. Jag har haft fullt upp med renovering och ivf försök och stress till cypern osv. och Nej jag har faktiskt inte velat för jag har velat skydda mig själv på alla sätt jag kan. Senaste 9 månaderna har jag verkligen kämpat med att önska att jag inte var född och det har varit väldigt tufft. Jag vill inte dö men jag orkar knappt med smärtan längre så jag har verkligen gjort allt jag kan för att inte hamna djupare ner i i det här och det har helt ärligt varit väldigt väldigt svårt för mig.
Idag frågade min partner mig om de kunde komma hit i helgen varpå jag sa nej. Jag sa att han kan väl åka dit men han blev arg för att jag inte vill träffa dom och försökte sen straffa mig med att de ska hem till oss oavsett.
OM jag sträcker mig så långt att åka dit så känner jag väl att det måste vara tillräckligt, jag vill inte att de ska vara här, att jag ska hamna i en situation där jag bryter ihop får panik och inte har någonstans att ta vägen. är vi där kan jag alltid ursäkta mig och åka hem. dessutom vill jag känna att mitt hem är min trygghet så långt det går.
Jag är helt ärligt helt förstörd och känner mig så sviken. Det var knappt en vecka sedan jag fick svar att jag aldrig kommer kunna få egna barn. Oavsett om jag kan göra donation så gör det ont och jag mår verkligen inte bra. Hela processen senaste åren har varit förgörande helt ärligt och jag förlorade min pappa i hjärntumör mitt i allt. Jag har fortfarande inte fått sörja för jag har inte kunnat göra det samtidigt. är det jag som är helt självisk som bara inte orkar träffas. Herregud jag är ju deprimerad jag orkar inte träffa någon och allra minst nyfödda och gravida. Det ör ingenting personligt jag försöker bara överleva.
Gjorde min 6:e återföring idag med 7:e embryot, det är mitt sista, om inte denna tar sig blir det nytt ÄP. Fick testdag 7/5 det är en 6 dagars blastocyst.
Jag hade testdag idag. Kliniken har börjat med RFSU-test nu så var inte samma test som jag tagit tidigare. Testet var helt blankt, blev helt förkrossad. Tog två till RFSU bara för att. De var också blanka, eventuellt svag skugga? Vet inte varför men tog ett digitalt CB också och där fick jag ?Gravid 1-2 veckor?. Helt förvirrad nu. Var det ett missfall?
Å blev så glad först när jag läste detta och sen såg jag dina andra inlägg och svar Och blev så ledsen för din och er skull.
jag förstår att du är helt matt det här är helt omänskligt på alla sätt och vis. Blir så arg och ledsen för din skull. Jag förstår att du ger upp men gör inte det! du har blivit gravid så många gånger och det kommer finnas ett bra embryo frågan är bara vilket. Hur kan man låta någon behöva gå igenom detta om och om igen. Jag pratade med en bekant som testade sina utomlands. Hon fick fyra blastocyster efter många ägg och det var bara ett som var bra efter att man testat det. nu är hon gravid på det embryot. Det är helt flrjävlig att man ska behöva gå igenom detta om och om igen.
tappa inte hoppet! men jag förstår såklart hur uppgiven du måste vara.
Å LMSM
Har du förklarat för din kille på det sättet du förklarar här?
Om han ändå bjudit över dom så kan han inte förstå hur djupt det här sitter i dig, hur extremt jobbigt det varit och är.
Och allt du beskriver så förstår man att du måste vara helt slut mentalt.
Även om han inte förstår, så måste han ju ändå respektera att just nu är detta så jobbigt för dig, att du inte klarar att umgås med en bäbis.
Förklara för honom att du självklart vill ha bra relation med hans brorsas barn på sikt men just precis nu när du är mitt uppe i sorgearbete så är det för mycket begärt.
Du skrev att du känner dig deprimerad. Är det sorgen över att inte få genetiska barn eller en kombination med att vara helt slut av alla behandlingar, eller något annat..?
Vet du vad du behöver för att kunna må lite bättre?
När jag mår dåligt brukar jag boka tid hos en psykolog som jag bara träffar sporadiskt för hon är så dyr, men det är skönt att veta att det finns någonstans jag kan vända mig om jag behöver, som ofta lyckas hitta något sätt att se på situationen ljusare
Tack för dina ord?
Jag har försökt förklara och ibalnd tror jag att han förstår men sen glömmer han.
jag antar att jag känner mig så på grund av alla mosslycakde försök och hur långt ifrån jag varit. Jag kan liksom inte få egna barn och har antagligen aldrig kunnat. Det är jättetungt och alla försök har verkligen gjort mig mer och mer förstör. ibland önskar jag att jag aldrig ens testat och bara kört donation direkt.
jag har fått till psykolog men jag känner inte att det ritkigt hjälper. Det går ör en sorg jag alltid kommer känna känns det som. Har alltid drömt om barn och känner mig väldigt misslyckad som inte kan få genetiska. vet att jag inte är sämre än andra som kan få egna barn men ändå tycker jag så om mig sjölv. Den tanken finns såkalrt inte om ngn annan i samma situation så vet inte Vrf jag ser mig sjölv så.
Tack
ja ibalnd känns det som om han förstår men sen verkar han glömma . tror inte heller att det riktigt går att förstå hur tungt det här är om man inte varit i det. Jag hade ingen aning innan.
så ledsen att höra att du också befunnit dig här men är inte förvånad. Det är ett helevte och en sorg som inte går att komma över känns det som.
tack!
Tack ❤️ Mår så brutalt dåligt vid varje nederlag nu att jag inte känner igen mig själv längre. Frågade på cvl inför denna återföring om man kan ha kromosomfel på alla ägg och fick inte direkt något svar på det, men hon ansåg inte att vi gjort ett fullt landstingsförsök än iom att vi inte återfört alla blastocyster vi fått på 3 plock. Tufft att det kostar 25k per återföring nu och inte ingår som det hade gjort via landstinget.
Vilken klinik var din vän på? Känner mig rädd att vi skulle få litet antal blastocyster och att alla skulle vara sjuka. Uppenbarligen har 4/4 blastocyster nu varit sjuka.
Hur mår du nu? Har ni satt ett datum för när ni ska göra nästa omgång? ❤️
Jag vet vad du menar. Man är inte samma person längre och varje nederlag är ett nytt trauma.
jag har också frågat det men de kan inte säga ngt. Jag vill veta om det är ngt fel på samtliga ägg jag någonsin haft liksom. Då kan jag mkt lättsre gå vidare. Men det går inte att säga :(
jag förstår, jag fick höra att en återföring av blastocyst är ett försök inom landstinget och att man inte får återföra samtliga blastocyser man får efter landstinget gratis heller. Men det var på Sophiahemmet kan tänka mig att alla har lite olika regler. Mitt försök som inte ens ledde till återföring på sophia räknades ju som ett förbrukat försök. Det vet jag att det inte gör överallt.
hon var i Alicante på ivf spain eller något sånt. Jag var också i kontakt med dom men valde Olga. Ångar mig nu i efterhand. fick ta betydligt fler tester än henne som helt ärligt bara är löjliga och fick ta nya hela tiden för de behövde färska. Kostar väldigt mkt och spelar i princip ingen roll speciellt när man redan testat allt en månad innan och allt är perfekt.
jag kommer göra nästa försök hos dr sakalli på norra Cypern. Det blir donation med min systers ägg och vi väntar på att hennes mens ska börja nu. Det blir först p piller och sen start förhoppningar slutet på maj början på juni. jag mår väl sådär. Mår absolut mkt mkt bättre, känns skönt att gå vidare men har en lätt ångest i kroppen ändå. det kommer bli bra och jag försöker att inte längre tänka på att jag ger upp mina gener och sånt som får mig att må dåligt. varit i det här så länge nu och jag orkar inte mer, mina ägg suger och jag kan inte pressa mig sjölv långre Med fler misslyckade försök. Då kommer jag gå under helt och jag oroar mig för om jag ens skulle orka fortsätta leva. Det låter sjukt men det är verkligen så illa och nu när jag bestämt mig kan jag äntligen för första gången på väldigt länge känna lite hopp och glädje igen.
Jag tror ändå att för ditt måendes skull är bäst att åka någonstans där du får testa blastocysterna innan återföring. Det är för jäkla smärtsamt att återföra om och om igen. det låter jobbigare än vad det är att åka och når man väl är där så är det så smidigt. Hur många har du kvar? Kan du bara få göra en återföring av de sista på en gång?