Misslyckad mamma - Mina tonåringar dissar mig

Jag är inte skild men tonårsmamma. Mina barn vill inte heller vara med mig. Om de är mest hos pappan så har de kanske sitt primära boende där och därför de vill dit? Mina tonåringar hänger mest på sina rum. Det enda jag tänker är att du inte ska släppa dem. Sms o fråga om ni ska ta en fika, kolla på deras match, fråga om ni ska gå på bio? Vad har de för intressen kan du hitta en ingång där? Övningsköra med dem om de är 16? 

Tonåringar kan vara så där, men det är nog lite som du är inne på själv, att de kanske trivs bättre på andra stället? Du kanske får sätta dig och prata med dem, lyssna in hur de tänker om olika saker, där jul kan vara en sak - Inte skuldbelägga och ge dåligt samvete utan bara höra efter. Får ni ett bra samtal kanske du kan ta upp att julen inte blev som du hade tänkt, och hur ska ni tänka inför nästa år osv.

Du får visa och säga att du älskar dem och att du finns där för dem. Även om det just nu känns jobbigt så lär de komma in i mer vuxen fas om några år och då kanske de kommer tillbaka mer. 

Försök vara mer aktiv i ert umgänge? Hitta på något ihop ibland, inte bara sitta hemma och uggla. Måste inte vara varje gång men kanske någon gång i månaden att ni gör något. Måste inte heller kosta pengar. Och där emellan göra saker tillsammans hemma, något som kan intressera ungdomarna. Baka ihop eller nåt. Spela spel.

Ja du. Mina barns pappa dissade dem så tillslut ville de inte ens ha kontakt med honom.

Om du lagt mer tid på män och fritidsintresse så är det väl inte så konstigt om de känt sig åsidosatta och skapat sitt liv med pappan istället.
Jobb är väl en sak för jobba måste man. Men i övrigt. Det behöver dock inte vara försent men då får du nog kämpa lite och visa att du prioriterar dem också.

Tack för svar. 
Jo jag är självkritisk och inser att jag bokat upp mig på mycket aktiviteter kvällar och helger och inte är så där spontant tillgänglig som man kan behöva. Pappan är bättre på det. 

I många år och även nu har jag fokuserat på mina intressen. Har väldigt svårt att minska på det och när ungarna ändå inte kommer åker jag iväg mer och mer.

Hamnar ofta i korta kärleksrelationer men drar mig ur eller blir dumpad. Är inte I harmoni med livet trots att jag på ytan är väldigt lyckad och framgångsrik.
Nej, det här går inte år rätt håll. 

Så skäms jag när det avslöjas, att jag är övergiven av mina egna barn... 

Du vet ju vad du behöver ändra på, så gör det. Och ta det lugnt med relationerna. Låt det ta tid istället för att bara dras med, lär känna personerna på riktigt, leta kvalitet.

Hur som helst så är den unge som har en mamma som BRYR sig på riktigt att gratulera! Kanske ser de inte värdet just nu men GARANTERAT senare i livet.

Du vill inte förändra hur du lever men vill ha ett annat resultat. Det funkar inte så. Res deultatet blir utefter hur man lever.

Vill du ha en bättre relation med dina barn så behöver du sätta deras behov framför dina intressen.

Jo, det är värre för en tjej att bli övergiven av sina barn än för en kille av någon anledning.

Min ex fru kör ungefär samma grej som du, med samma resultat. Hon mår också jättedåligt över saken.

Det är givetvis inte bra. Det är åt helvete att du gör så. Men det är aldrig för sent att ändra sig. Med lite tur ger det resultat över tid. I annat fall har du i vart fall försökt vad du kan utifrån det läge du befinner dig i nu.

Med erfarenheter säger jag (skild, nyfamiljsliv, skild igen, singel) det värsta man kan göra då barn är med i bilden är 1. Visa upp för många män åt dom (sådant skall skötas på ickebarnveckor) och 2. Neka tid med barnen pga nån träff med "kalle" ex "nej mamma kan inte komma nu då jag skall på kaffe med "Niklas".  Det har jag lärt mig gm att prata med barnen, gjorde aldrig det, o nu då jag varit singel 5år känner jag att jag gjort rätt. Är nöjd med mitt liv, vänner o jobbet ger mig det jag behöver. Mina barn är alla vuxna idag. 
Även sett hur vänner introducerat 3-4-5 män åt barnen o det har inte heller gått bra.