Vill bara vakna en morgon utvilad och oledsen

Hej, 

Jag läser jättemånga trådar om sånt här och de flesta säger varianter på följande

A) Det hänger på dig själv att förändra ditt liv
B) Det är kört för dig, acceptera din situation

Jag tänker att det finns ingen annan som kan berätta för dig hur du ska göra. Troligen har du redan provat en hel del.

Angående färgpennor för 300 kronor så tycker i alla fall jag att du inte ska vara för hård mot dig själv. Om du har fast inkomst i form av sjukersättning så kommer det alltid nya pengar, men jag fattar om pennorna kan vara symboliskt jobbiga. Ge bort dem till någon i sådana fall. Eller putta ner dem i en låda. 

Att läsa kan vara jobbigt om man är stressad. Kan du ta en paus från det intresset? Du verkar inte ha problem med att formulera dig, så kanske är skrivande något du skulle kunna ägna dig åt för att få ordning på tankar och känslor kring livet? 

Då tror jag på skrivande för din egen del så länge du mår så pass dåligt som du beskriver, dagbok eller annat, inte forumskrivande. Folk beter sig som riktiga douchebags på nätet om de ser ett värde i att ge sig på dig. Såg det senast idag i en liknande tråd. En person skrev till någon som bad om hjälp att inlägget skrek trasighet. Varför liksom? 

Hoppas att du mår bättre snart. 

Fast jag vill inte ge bort /lägga undan pennorna, jag vill orka använda dem. Jag vill inte inte läsa, jag vill orka läsa. Jag vill att det ska vara roligt, jag vill att det ska ge något. Och alla andra saker jag vill. 

Jag vill också kunna skriva dagbok, det har jag försökt i omgångar sen jag var sex, men jag har aldrig kunnat. 

Känner mig även manad att berätta lite om min situation. (Om det är ointressant för dig behöver du inte läsa) . Jag är inte sjukpensionär som du, men har många års hattande bakom mig kan man säga. 
Kan jag laga god mat?
Javisst. Och plötsligt inte.
Tycker jag om att läsa? Absolut.
Går det alltid lika snabbt? Nej.
Har jag köpt symboliska "färgpennor" som inte används? Självklart, när jag känt hopp har jag skaffat mina "färgpennor" . De senaste "färgpennorna" var det här kontot. Jag fick bara tvärnog av upprepning av samma gamla situation i höstas, vuxenmobbning, att bli underskattad av nån idiotisk donna i ett sammanhang och jag fick spelet verkligen. Skrev på forum för första gången i vuxen ålder. Sedan dess har jag skrivit och läst trådar varvat med mitt andra liv. I trådarna har jag läst så många dömande saker sagda av folk som inte vet något om andra människor som har bekymmer att det byggt en andra hud som jag kan ta på mig, en hud jag uppfattar att du inte har just nu.  Inte heller jag har den varje dag, ibland är jag mycket ledsen, men den finns där, och hjälper mig att dyka under vattenytan eller flyger upp bland molnen. En astronautdräkt för utanförskapet. (Kanske inte den bästa metaforen, men det är sent. Grannarna har fest). 

Den där känslan är bekant. Det är tungt. 

Om jag somnar nu, kommer det vara någon vits med att vakna imorgon?

Vi får väl se. Om jag ens somnar. Det brukar ta typ 5 timmar. 

@Fröken Allvar. Tappert försök och läst många av dina inlägg i andra trådar, vill bara ta och säga om möjligtvis du läser detta att aldrig sluta för du skänker hopp till många. I ts fall verkar hen inte speciellt mottaglig. Scrollade och såg någon tummat ner ditt inlägg vilket jag inte kan förstå varför då du skriver kloka saker. Så till dig och mångas vägnar tack för att du finns och god fortsättning på året.

Ge inte upp! Även om det känns tungt kan du absolut komma tillbaka men det kräver lite tålamod. Försök att ta en sak i tager - vissa grejer, som tex. skulder, löser sig ju inte över natten men andra, som vikten eller bristen på motivation, kan du åtgärda. När jag mådde som sämst skaffade jag mig en dagsrutin som jag tvingade mig själv att följa. Tex. en timmes promenad på morgonen, lägga pussel i en timme, läsa i en timme, sätta på bra musik och smådansa och plocka i hemmet i en halvtimme, titta på tv och virka i en och en halv timme, tupplur, gå och handla mat etc. Till det lade jag lite volontärarbete ett par gånger i veckan. För mig var det att hjälpa herrelösa hundar och katter men hade lika gärna kunnat vara högläsning på seniorboende eller gå på promenader med nyanlända.

Det som hände med den här rätt inrutade rutinen var att jag dels kände att jag hade ett program varje dag, dels att det blev lite struktur i mitt liv. Rutinen gjorde gott och efter bara ett halvår började jag må riktigt bra.

Önskar dig allt gott

Vill bara ge ett litet tips.

Gå ner och gör 3 armhävningar (om du inte orkar på fötter så börja på knä).

Bara se till at göra det oavsett om du gråter eller känner dig trött. 

Gör detta varje morgon utan ursäkter. Alla ursäkter sitter i huvudet (om du inte är rullstolsbunden kanske).

Med tiden så kommer du att komma på att det går.. helt enkelt. Och kan peppa dig till andra saker som du önskar. Men då har du lärt dig att börja smått, att det är okej och att du klarar det.

Låter 3 för mycket så gör 1 och öka till 2 efter 3 dagar osv.

Det går.. du behöver bara ställa om hjärnan till det.

Lycka till.

Tack!

Blir jätteglad för detta och tar åt mig av de andras tips här ovan också.

Det är tydligen några stycken här som har liknande erfarenheter, känns fint att veta. 

Jag vaknade. Nu då?