Jag fick för några år sen operera bort min livmoder pga stora tumörer i magen. Detta skedde innan jag haft en tanke på att skaffa barn, då det skulle komma då det var "rätt tid i livet". Chocken & sorgen över att inte få chansen att bli mamma, bilda familj, föra genen vidare, se mamma & pappa få bli mormor & morfar. Listan kan göras lång. Efter några år träffade jag en man med 2 barn sen ett tidigare förhållande. Då 4 & 9 år gamla. Eftersom jag själv vuxit upp med skilda föräldrar & min bonuspappa kom in i mitt liv när jag var 9 år kände jag att jag ändå hade lite hum om hur det är att leva i en bonusfamilj. Jag hade nog en lite romantiskt bild av det hela, men en klar bild i att jag ska inte försöka vara någon mamma, utan en extra stabil vuxen i dessa barns liv. Till en början gick det bra, men ju längre åren går & desto äldre barnen blir desto tyngre känns det. Jag och barnens pappa har så otroligt olika syn på barnuppfostran så det blir istället slitage mellan oss, än att ena oss som familj. Jag förstår att jag kommer som utomstående, men ska man leva som en familj behöver man kompromissa. Barnen är idag 9 och 14 år & vi lever som dom...& jag. Jag anser att barnen bara ska ha & ha, men aldrig behöver ge.Jag har svårt att ställa krav då barnen inte är mina, men samtidigt känner jag att jag är en del av hushållet & mina känslor & åsikter behöver tas hänsyn till. De behöver inte städa sina rum, plocka undan efter sig. Har vi sagt en tid de ska finnas hemma (främst den äldre) hålls det inte & det blir inga konsekvenser. Jag har väldigt svårt att acceptera detta & jag blir stundvis så les & irriterad på barnen, men jag vet ju att grund "problemet" inte ligger hos dom. Fler som sitter i samma sits & har tips/råd. Ska jag anse mig besegrad & avsluta relationen, eller övergå till att vara särbo, eller ska jag bara finna mig i familjens regler/icke-regler
