Barnlös & bonusmamma

Ibland blir jag så förvånad över att detta ses som bonusfamilj grejer gällande barnen. Det du beskriver är helt normalt i vilken familj som helst. Små barn små bekymmer. Det som ställer till det för dig är att du valt eller ni har valt att ställa dig utanför. Tonåringar är lata av naturen. Många föräldrar orkar inte tjafsa för att få dem att städa sina rum. Varje dag är en kamp. Att få ungar att sätta in i diskmaskinen kan vara tuffare än vilken arbetsdag som helst. När du ställer dig utanför blir din sambo ensam ansvarig. Allt du säger blir då kritik. Att uppfostra barn är mer eller mindre svårt beroende på barnet personlighet och ens egen kapacitet. Om allt funkat i alla år är mitt råd till dig att armbåga dig in. Göra dig till en likställd vuxen som pappan. Men förvänta dig inte att det är lätt och tro inte heller att de bara släpper in dig. Då kan kommentarer komma som du är inte min mamma etc. För ungdomar tenderar att slå under bältet när de blir arga, sura och ledsna. För dem kan det i stunden kännas som de är din slav för att de ska ställa in mjölken typ. Men hade du varit deras riktiga mamma så hade de sagt det som sårat dig mest i den stunden. Så ta inte åt dig. Sen välj dina strider. Vad känner du att de måste hjälpa till med och vad kan du släppa. Och var positiv och visa omtanke i vanliga vardagliga situationer. Det blir mitt råd och ja jag har starkt generaliserat finns alltid perfekta vattenkammade ungar som gärna både lagar mat och städar?