Hej! Jag och min kille hittade varandra i somras och fattade ganska snabbt tycke om varandra. Relationen gick i stormsteg. Allt kändes super och han förklarade ofta hur jag var det bästa som hänt honom, hur mycket han älskade mig etc. Senast den 26e december sa han helt på eget bevåg (utan att jag först sa något) att han blev mer och mer kär i mig för varje gång vi sågs. På hans initiativ började vi fundera på att flytta ihop till nästa sommar.. Den 29e december ringer han i panik pch säger att han inte vet vad han vill längre. En vecka senare träffas vi och pratar och han säger att han vill ha en paus; att jag ska fortsätta leva mitt liv och att vi kanske gittar tillbaks i framtiden, men att han inte kan lova något. Han förklarar att han förlorat vardagsglädjen och att han inte vet vad han vill i livet längre. Att han mäste hitta sig själv. Han har under hela hösten jobbat ofantligt mycket och har sagt att han inte känner att han hinner med, att han stressas så av sitt jobb och är trött. Jag har försökt stötta och lyssna.. men jag kan ju inte söka nytt jobb åt honom eller gör så mycket mer än att finnas där. Jag själv gick in i den berömdra väggen för ett par år sen, och det känns som han nu är där själv tyvärr. Han har inte hört av sig på ca 1,5 veckor och jag försöker att bara ge honom andrum, men samtidigt skulle jag vilja förklara att jag vill stötta honom i qllt. Att han inte behöver må bra eller vara glad eller ens ha ork till att hitta på saker för att jag ska vilja vara med honom.. jag vet ju hur hemskt det är. Men jag blir så osäker i mig själv. Är det pga utmattningen som han försöker bryta? För att pressen att få förhållandet att funka känns för stor och att känslorna trubbas av pga utmattningen? Har ni varit med om liknande? Vad gör man som närstående? Ska jag bara lämna honom ifred? Eller ska jag testa att få till ett samtal med honom om hans känslor och om hur jag vill vara där för honom; kravlöst? Vet varken in eller ut just nu...
