Tycker synd om min pappa så jag själv mår dåligt

Hur gör man för att inte gå sönder totalt själv? 

Min pappa har jag alltid varit nära. Jag följde efter honom vad han än gjorde när jag var liten. Även om han gick i tråkiga affärer och gå och kolla på bildelar eller träbrädor så bara skulle jag med. 

Han är 73 och bor nu på äldreboende. När han var 61 fick han första stroken. Därefter en till några år senare. Även blodförgiftning och andra problem. Sett honom deprimerad för att han inte kunde köra bil längre vilket var det bästa han visste eller för han inte orkade eller kunde göra det han ville, som innan. 

Att konstant varit orolig för honom sedan jag själv var tonåring lär ju ha påverkat mig rejält. Men det är skitsamma, jag klarar mig. Vill liksom inte gnälla. 

Min mamma har jag ingen kontakt med. Hans släkt bor långt iväg. Min syster har funktionsnedsättning. Min andra syster har jag iallafall och pratar med mycket. 

Nu har han blivit ännu sämre och jag klarar inte av att se det. 

Hur hanterar man sånt här? 

Hur har ni andra gjort? 

Jag är helt slut. Han var inlagd i en vecka nyss och kom hem för någon dag sedan. Han vill iväg. Han är ledsen för han inte kan gå eller göra saker själv längre. 

Hur hanterar jag det? Det enda jag vill är att han ska bli som han varit innan. Det är hemskt. 

Jag vet att det är så för alla att folk blir äldre så snälla, säg inte sådant. Det gör mig bara ledsen. De vet jag redan.

Tar så gärna emot alla möjliga tips för att hantera sådan sorg.