Vi blev i och för sig inte oplanerat gravida, det var "med flit". Men för oss blev det 11 år mellan barnen och det är verkligen som att börja om. På alla tänkbara sätt!
Vårt boende idag är inte samma som när äldsta sonen var liten utan vi fick barnsäkra allt. Göra om rum så att även den lilla skulle få ett när han började få det behovet.
Man behöver räcka till i alla ändar som förälder, från sömnen till att hantera småbarnstrots samtidigt som den äldre inte accepterar regler om skärmtid och bråkar om när han ska vara hemma.
Det fanns fortfarande aktiviteter som den äldre inte kunde ta sig till själv de första åren efter att syskonet kom, så vi behövde kunna vara med och skjutsa och så.
Men sömnen är nog det jobbigaste. Och att vi blev så uppdelade som familj.
Vi var en väl fungerande trio och hade liksom verkligen landat, hade gemensamma "vuxna" rutiner. Till att jag som ammade fokuserade på den lilla och hade en helt annan dygnsrytm, så vi fick liksom hand om var sin rätt mycket.
Och nu när den lilla är äldre men ändå sover som en kratta så kan jag behöva vänta in stora killen som går i gymnasiet och ska vara hemma 23 på helgerna samtidigt som jag vet att lillebror kommer vakna kl 5.
Den äldre måste visa respekt och vara tyst på kvällar när den lilla ska sova.
De har inget gemensamt egentligen, kan väl busa och "delta i samma aktivitet" men det är ju typ om man åker ut och grillar korv, är på en badplats eller så.
