Bonusar

Vi har pratat om särbo, eller rättare sagt tagit upp det. Men han tror inte på det. Utan vill jag gå isär så är det slut. 
Det jobbiga just nu är att hans barn knappt lyssnar på mig när vi är själva. Har förklarat det för honom men det är som att han inte vill lyssna eller så blir han sur för han tycker att jag "talar illa" om hans barn vilket jag absolut inte gör. Jag säger bara som det är, att dom inte alls har samma respekt för mig och det har varit flera kvällar han har kommit hem till en gråtande fru som känner sig totalt misslyckad. Och det är tyvärr så jag faktiskt känner.
En dag så fick han höra själv när dom totalt nonchalera mig men nu när jag tagit upp problemet igen så vill han inte riktigt lyssna på mig. 

Inte nog med det så har vi problem med ena bonusen, eventuellt adhd och autism (under utredning). Och ett bråkande ex på det som vill göra livet surt för oss.. 

Du orkar inte.

Du har sagt det flera gånger, och det är ok att känna så. 

Ditt man verkar inte lyssna på dig utan "räknar" med att du tar hand om alla barnen, och han lyssnar inte på dig ogällande det faktum att hans barn de facto nonchalerar dig.

Du måste sätta ner foten. Mot din man. Mot barnen (som jag antar är de lite äldre?). Mot allt och alla. 

Och: om barnen inte lyssnar på dig, så ryck på axlarna. Ta hand om DINA barn. ALLT som blir konsekvens av att HANS barn inte lyssnar på dig gör du till HANS problem. 
- Varför har barnen inte ätit? - De ville inte lyssna på mig. Skönt att du är hemma nu!
- Varför sover inte barnen? X och Y sover, men tyvärr vill inte de andra lyssna på mig. Skönt att du är hemma nu!
-Varför har barnen inga rena kläder?  X och Y har rena kläder, men tyvärr vill inte de andra lyssna på mig när jag bad dem lägga sina smutsiga kläder i korgen. Skönt att du är hemma nu!

Osv. HANS problem! Du erbjuder EN gång! Blir du nonchalerad så får de klara sig utan din hjälp!

"Skönt att du är hemma nu!" - använd det som ett mantra! Signalen är tydlig: your monkies = your circus!

Du orkar inte.

Du har sagt det flera gånger, och det är ok att känna så. 

Ditt man verkar inte lyssna på dig utan "räknar" med att du tar hand om alla barnen, och han lyssnar inte på dig ogällande det faktum att hans barn de facto nonchalerar dig.

Du måste sätta ner foten. Mot din man. Mot barnen (som jag antar är de lite äldre?). Mot allt och alla. 

Och: om barnen inte lyssnar på dig, så ryck på axlarna. Ta hand om DINA barn. ALLT som blir konsekvens av att HANS barn inte lyssnar på dig gör du till HANS problem. 
- Varför har barnen inte ätit? - De ville inte lyssna på mig. Skönt att du är hemma nu!
- Varför sover inte barnen? X och Y sover, men tyvärr vill inte de andra lyssna på mig. Skönt att du är hemma nu!
-Varför har barnen inga rena kläder?  X och Y har rena kläder, men tyvärr vill inte de andra lyssna på mig när jag bad dem lägga sina smutsiga kläder i korgen. Skönt att du är hemma nu!

Osv. HANS problem! Du erbjuder EN gång! Blir du nonchalerad så får de klara sig utan din hjälp!

"Skönt att du är hemma nu!" - använd det som ett mantra! Signalen är tydlig: your monkies = your circus!

Jag ger dom allt dom behöver, kärlek, rena kläder, ser till att dom duschar, får börja med idrotter osv. Ser på det som att jag har 4 barn och inte bara två. Men det är på gränsen till att det blir för mycket. Har inte sovit ordentligt på 5 veckor och i helgen blev det för mycket så det slutade med att jag åkte in på psykakuten för att få prata av mig och hjälp med sömnen.

Barnens mamma klarade inte av att ta hand om dom. Ororsanmälning efter Ororsanmälning när barnen var 1 och 2 år, höll på så fram till dom vsr 2 och 3 och då åkte hon in på ett utredningshem och där brast hon på alla punkter. Smutsiga, trasiga kläder, ingen kärlek, ingen mat, minstingen gick med Morgonblöja in på em osv osv. Slutade med LVU och åka polisbil hem till jourfamilj där dom stannade några dagar till pappan kom upp och efter det har pappan haft vårdnaden.
Dom har haft en riktigt trasslig barndom och jag vill ge dom kärleken som dom tyvärr aldrig fått av sin mamma. Men nu har det blivit för mycket.. Vet att jag aldrig kommer kunna ersätta deras mamma men jag vill ge dom tryggheten dom aldrig haft

Jag ger dom allt dom behöver, kärlek, rena kläder, ser till att dom duschar, får börja med idrotter osv. Ser på det som att jag har 4 barn och inte bara två. Men det är på gränsen till att det blir för mycket. Har inte sovit ordentligt på 5 veckor och i helgen blev det för mycket så det slutade med att jag åkte in på psykakuten för att få prata av mig och hjälp med sömnen.

Barnens mamma klarade inte av att ta hand om dom. Ororsanmälning efter Ororsanmälning när barnen var 1 och 2 år, höll på så fram till dom vsr 2 och 3 och då åkte hon in på ett utredningshem och där brast hon på alla punkter. Smutsiga, trasiga kläder, ingen kärlek, ingen mat, minstingen gick med Morgonblöja in på em osv osv. Slutade med LVU och åka polisbil hem till jourfamilj där dom stannade några dagar till pappan kom upp och efter det har pappan haft vårdnaden.
Dom har haft en riktigt trasslig barndom och jag vill ge dom kärleken som dom tyvärr aldrig fått av sin mamma. Men nu har det blivit för mycket.. Vet att jag aldrig kommer kunna ersätta deras mamma men jag vill ge dom tryggheten dom aldrig haft