Var går gränsen för känslomässig otrohet?

Jag håller inte med dig, denna person kanske är någon han känner sig bekväm med att prata med och tror att han kommer att få en ärlig feedback.

Men exemplet är ett som många relationsexperter varnar för. Speciellt eftersom det ses som oskyldigt. Men det som sker är att man börjar skapa en känslomässig anknytning till någon annan än sin partner och man försämrar sin anknytning till sin partner när man väljer bort att ta upp frågan med denne (vilket är det korrekta att göra). 

Det finns inget entydig svar på vad som är emotionell otrohet eftersom det är oerhört diffust och stort gränsland och alla har sina egna gränser för vad det innebär för just dom. Allt handlar ju om ens egna värderingar, moralnorm, självkänsla, preferenser och erfarenheter - vilket ju också ständigt är i förändring och utveckling. Vad jag anser är gränsen idag är garanterat inte samma åsikt om 1 år framåt då livet ständigt förändras och så även jag. 

Det viktigaste är att man är överens med sin partner, inte kommer med massa pekpinnar och förbud i förväg utan ändå nånstans har en ungefärlig kompass. Att på förhand ha nån åsikt om att partnern kommer vara otrogen för att den har vänner av motsatt kön då är vi inne på tillit och det är en annan fråga. 

Du glömmer att det finns saker man kan behöva prata om med nån annan som ens partner inte ska veta. Det finns något som heter privatliv även i ett förhållande även om man är förtrolig med sin partner. Man kan behöva en utomståendes syn på saker och ting och då är en god vän, kollega eller bekant lämpligt. 

Känslomässig anknytning kan man skaffa till vem som helst av motsatt kön. Det behöver inte vara någon man ens känner. Allt handlar ju om kemi. 

  Det finns ju även motsatta sidan  - vissa människor av motsatt kön kan vara bästisar i 30 år utan att ens tänka tanken på att bli attraherad av varandra hur mycket man än delar med sig till varandra. Majoriteten av alla människor är faktiskt lojala och trogna

Känslomässig anknytning till andra är i sig inget problem. Det är när den går ut över ens relation som det blir ett problem.

Det är klart personer av motsatt kön kan vara bästisar i decennier men det är tyvärr också vanligt att sådana relationer förr eller senare skapar problem i de romantiska relationerna. Idag är det allt vanligare att par skiljer sig och orsaken är ofta enkelheten att ta kontakt med andra via mobilen. Det börjar som något oskyldigt sen har man plötsligt passerat en gräns innan man upptäcker vad som hänt.

Majoriteten av alla förhållanden tar slut. Och det beror i många fall på illojalitet genom att ena parten börjat kommunicera för intimt med någon annan. 

Den gränsen är högre för kvinnor. Som kan ha manliga vänner, flirta med män osv., utan att mannen ska ha några invändningar, problem med det. Han ska absolut inte vara svartis och försöka kontrollera kvinnan. Det är hennes liv.

Det är klart man får diskutera känsliga saker med sina vänner men i exemplet skrev jag "relationsproblem". De ska man i första hand ta med sin partner. Om jag i första hand gör det med min vän så sviker jag min partner och vi får svårare att utveckla vår relation. Tid, känslor och engagemang kommer att flyttas från min relation till min vänskapsrelation om det börjar ske regelbundet och då börjar relationen ta allt större skada. 

Majorieten har/eller har haft förhållanden. De flesta hittar nån. Enligt många så håller det inte om det är stor åldersskillnad. Vanligaste åldersskillnaden är två år, och har varit så sen 60-talet.

Jag vet inte exakt. vart gränsen går, men jag vet att funderar jag på om det här är över gränsen så har jag passerat den. Har hänt ett par gånger med samma tjej genom åren. Vi äter lunch ihop, ser till att jobba ihop (Vi jobbar ofta 2 och 2) pratar lite för förtroligt, kramas lite för länge, hon har sovit på min axel på tåget, hållt hand osv. Ganska oskyldiga saker men känslan är allt annat än oskyldig. Det här i ca tio år i perioder. Känns allt annat än ok trohetsmässigt.