Var går gränsen för känslomässig otrohet?

Tycker att otrohets-ordet sabbar diskussionen. Varje par och varje enskild individ i ett par kommer att ha olika eller något olika definitioner av vad otrohet är och har gränsen går. Sedan finns det förstå en svartvit gräns de flesta skriver under på. Typ en relation förväntas vara monogam om inget annat har avtalats. Eller stoppar man in kuken i någon annan utan att ha clearat det med sin partner blir det dålig stämning

Emotionell otrohet är svårare att definiera tycker jag. Ibland är det inte ens viktigt att definiera om det kvalade in som otrohet eller ej. Tex om parterna fastnar i att diskutera om sms-en kvalar in som emotionell otrohet eller inte och då inte kommer till samtalet hur sms-en skadade tilliten i relationen och  hur man går vidare från det.

Känner sig den ena parten sviken av den andra borde frågan vara. Vad skapar känslan av svek? Är det något rimligt som faktiskt bröt mot det ni tog för givet i relationen, är det något som den andra själv anser vara oacceptabelt men ändå gjorde själv osv. Vad ska gälla? Hur återetablera stabilitet osv. 

Men som svar på frågan tror jag att jag tycker så här men jag är inte hindra på om jag lyckas ge exempel på hur jag menar.

1. Emotionell otrohet är när man väljer någon annan före sin partner öppet eller dolt OCH det finns en attraktion eller en tillgivenhet eller ett lite väl starkt band till personen man väljer eller ett bekräftelsebehov som uppfylls som borde fyllas upp av sin partner. 

Tex pratar om sina drömmar/problem/förhoppningar/önskningar osv med någon man vet att man tex är attraherad av hellre än med sin partner eller annan logiskt person att vända sig till. Exempelvis bästa kompisen, förälder man brukar ta stöd hos osv. alltså att man aktivt väljer någon annan före sin partner i en situation där ens partner rimligtvis borde gå före. Ex problem i relationen och då pratar jag om det med en person jag hade kunnat hångla med om det inte vore för att jag är ihop med någon istället för att prata med den jag är ihop med om att vi har problem. 

2. Att man lägger tid på någon annan irl, sociala medie, samtal osv, som tas från ens partner i situationer som kanske borde gått till ens partner.

Fredagkväll sitter jag och ser film med min partner men chattar samtidigt med den där snygga kollegan som det är lite flirtig stämning med. Normalt skulle jag aldrig prata jobb/eller låta kollegor gråta ut mot min axe via sociala medier eller snacka skor med en kompis eller med någon annan under vår filmkväll  och inte på bekostnad av min partner men just den här personen på jobbet väljer jag liksom före min relation. Bryter kanske till och med mina principer för att få tid med personen. Eller man har tid att lyssna på en kollegas (den attraktiva, inte alla kollegors och inte 62-åriga Berits) hjärtesorg men inte på sin partners sorg för den avfärdar man. 

3. Att man gör saker som man helst inte vill att partnern ska känna till.

Möten, sms-kontakt, snap chat osv. Hur ofta man lunchar ihop, att man alltid blir kvar länge på aw om den är med. Tex. Alltid när jag åker iväg med jobbet brukar jag prata om vilka som åker med från jobbet i förbifarten bara så där men  just den här personen glömmer jag alltid bort att nämna vid namn. Allt som du inte kan gå hem och säga rakt ut till din partner att det hänt eller du jobbar för ska hända  ligger ju i ngn form av gråzon. Vem säger typ,  kan vi inte bjuda hem x på middag för jag blir så kåt när han sitter nära mig eller, jag kommer hem sent idag för jag har möjligheten att fika med XX på jobbet och som du vet är jag ju lite förälskad i den. 

 

Men mest tycker jag att att man ska sluta definiera om det var otrohet eller inte. Om ngt hänt mellan parterna i en relation. Gå då direkt till frågorna.

1. Har den ljugit för mig?
2. Har den mörkar för mig? Undanhållit sanningen?
3. Hur mycket jobb har den lagt ner på att hålla lögnerna intakta?
4. har den brutit mot våra överenskommelser? Uttalade och  outtalade  
5. Har tilliten till personen tummats på? 
6. känner jag mig sviken pga personens handlingar, prioriteringar eller vad den säger?
7. Finns det ett svek? 

Oavsett om det är otrohet eller annat som förekommit kommer relationen att gunga lite (eller mkt beroende på vad som hänt) om svaret är ja på 1,2,4,5,6 eller 7.

Svartsjuka kan vara rättfärdigt om de beror på ett svek. Då är det istället sveket som är grundproblemet. Om ett beteende ses som ett svek som orsakar stora problem för relationer så är det ett problem. Så när känslomässig otrohet leder till skilsmässor och separationer så är det ett problem. 

Nä, studien jag länkade till handlar inte alls om det.

Känslomässig otrohet handlar inte främst om tankar utan om att dela med sig av känslor på olika sätt. Exempelvis diskutera sin relation i någon chatt.

Även om nu trendmagasin tagit detta så gör relationsterapeuter och andra som jobbar med parterapi det för är något som skadar relationer. 

Jag tror att det är betydligt skadligare att hålla alla känslor kring ens relation inom sig. Det finns så mycket man inte kan prata med en partner om. Men om syftet är att man anförtror sig för att skapa ett starkare band med någon man finner attraktiv är det ju definitivt en slags otrohet om känslor börjar uppstå även om man inte agerar fysiskt på dem.

Men vänta lite här nu!! Du skriver ju sjölv:

Att relationsproblem som otrohet och svartsjuka är fruktansvärt jobbigt för de som drabbats förstår jag mer än väl. 

Du låter otroligt narcissistis! Stackars din man!! 

Om du nu känner din man så väl att han ?bara skulle bli förvånad?, så kör på. Berätta allt för honom och förklara hur mycket du sörjer din gamla vän. En partner ska ju vara ens bästa vän så om du inte kan berätta för din närmaste vän så är ju något fel!

Tror faktiskt du vet att det du gjort mot din man är FEL. Sen kan du sätta vilken etikett du vill, må det vara emotionell otroget eller inte, men du har ljugit för din man!

Men eftersom jag misstänker att du är en narcissist så kommer du troligtvis kontra med, jag har inte ljugit för min man, jag har bara undanhållit mig att berätta?  

Ridå! 

 

1+ på alla dina inlägg Cilla!  

Vi som varit där vet? 

Ja det måste vara väldigt narcissistiskt av mig att låta min man slippa fundera över det här. Inte sant!!

Vet inte riktigt vad ni är ute efter. Det verkar som om ni är ute efter en syndabock. Om det är så har jag för länge sedan tagit den rollen.
För visst tar jag på mig skulden för att en man dubbelt så gammal som jag förälskade sig i mig. Att han separerade från sin fru och familj så att han kunde inleda ett förhållande med mig.
Visst gjorde jag ett aktivt val när gav mig hän mina känslor för honom.

Min största synd är kanske att jag inte då inte vågade stå för mina känslor utåt. var rädd för vad folk skulle tycka osv. Jag var väldigt ung 23 år han 43 men jag borde ha vetat bättre.

Jag förstår ärligt talat inte riktigt vad min man har med det hela att göra. Men jag kanske skulle ha gått i kloster så hade han sluppit träffa mig. 

När jag började den här tråden så kände jag sorg efter en kär vän som gått bort och känslan av skam för det val jag gjorde för hundra år sedan kom också upp.
Inte konstigt om jag funderar på hur mitt liv hade varit om jag valt annorlunda. 

Om jag är narcissistisk får väl andra avgöra men skulden jag känner är bara min.

När man är ung tänker man kortsiktigt. Med åren ser man sammanhangen

Vad jag förstår var det väl inte riktigt det som "bin there" menade med sitt inlägg.
Hur du och ex älskaren en gång träffades har ju inget med den hemliga kontakt du och han haft och undanhållit för din man.

Den sorg du känner efter ex älskarens död borde, och tom vara naturligt och önskvärt, att du skulle kunna dela med din man. Det är ju just sådana känslor t.ex. som i sorg, ens partner borde vara det största stödet.
Det har du förstört genom att hålla ert förhållande hemligt.

Inte så lätt kanske idag att säga
- Du, min f.d. älskare som jag pratat med i flera år utan att du visste om det har dött, och jag är sååå ledsen. För han och jag hade något speciellt.

Var i ligger det narcissistiska?  Hur har jag svikit min man?  Vad har jag förstört? Du kan väl ändå inte mena  att man måste vända in och ut på sig själva i ett förhållande, redovisa alla tidigare förälskelser, förhållanden mm. Jag vill verkligen inte veta allt om vad min man hade för sig innan vi träffades. 

Det låter ju bra det där med att ens partner skulle vara ett stöd i sorgen men allvarligt hur skulle detta gå till? Han kände inte personen i fråga, Har aldrig mött honom vet inget om honom över huvud taget. År det inte mycket begärt att han ska dela min sorg. Lika lite som han kan dela den sorg jag fortfarande känner efter min far som dog när jag var 13år,

Nej lämna min man utanför det här. Det är inte han som blivit sviken. Jag svek min älskade för väldigt länge sedan och det får jag sota för idag

Det är inte lätt att förlora någon. Inte en älskare, inte en far. Jag hoppas att det är sorgen, och inte du själv, som talar när du svarar, för du rationaliserar och bortförklarar på ett sätt som du nog skulle behöva hjälp med att reda ut, precis som flera skrev tidigt.
Jag tror inte att fortsätta skriva är läkande för vare sig dig själv eller din relation. Sök en samtalskontakt medan du tar dig igenom detta. 

För mig är det att vara känslomässigt otrogen när din partner (hetrosexuell man) kommer hem och i stort sett varje dag och måste berätta om sin kollega av motsatta könet, om han handlar på ett sätt som är ok om det gäller kollegan men skulle inte vara ok om det var jag, som exempelvis kasta in kollegan skitiga cykel i sin 3veckor nya bil som man inte ens får äta godis i. Skriver han till kollegan i meddelanden om exempelvis hur fantastisk hon är, "jag är mer rädd om dej" och  avlutar meddelanden med "ha det bäst kram", då har man mer än vänskapliga känslor för denna kollega enligt mig. 
Kalla mig gammaldags, men en man skulle aldrig skriva på samma sätt till en manlig kollega. Jag hade kunnat fortsätta med fler exempel men det blir så långt. Någon fler som känner som mig?