Varför tror ni att olika diagnoser som etc Autism, Adhd, asperger mm..är allt vanligare nuförtiden jämfört med den äldre generationen?
vad gör att fler av våra barn blir diagnostiserad?
jag tycker generellt att den äldre generationen inte har,haft lika mycket.
Eller tänker jag fel ?
För att kunskapen ökat, för att nästan alla barn prompt ska knölas in i samma skola och för att det är så svårt att få rätt hjälp i den skolan om man inte kan vifta med ett papper med en diagnos.
Ja, kunskapen har ökat. Idag så vet man mer om diagnoser än för 20 år sen.
Det finns en massa olika åsikter om det där, men jag tänker så här:
I min släkt fanns en man på 30-talet. Hans familj hade det ganska gott ställt, eftersom föräldrarna drev ett eget företag. Han tog sig inte i genom hela skolan. Medan hans bröder fick jobb, gifte sig och skaffade barn, så stannade han kvar i föräldrahemmet, för han klarade sig inte på egen hand. Han var lite "bakom", sades det, men helt fantastisk på att räkna. Skötte företagets bokföring hela sitt liv och gjorde det med glans. I dagens Sverige hade han fått diagnosen AST (autismspektrumtillstånd).
I nästa generation föddes en pojke, som var klassens ljus. Bäst i nästan alla ämnen och lärarnas favorit. Snäll och lydig pojke, som aldrig bröt mot reglerna. Artig som få. Självklart pluggade han vidare och blev ingenjör. Jobbade inom försvaret, med alla deras strikta regler och tydliga hierarki. Gifte sig med en kvinna som blev hemmafru liksom alla andra på den tiden. Hon skötte allt det där som han inte behärskade, och han blev till och med pappa till några barn. I dagens Sverige hade han blivit hemmasittare och tagit livet av sig till slut.
Nästa generation så. Skolan hyllade fortfarande lydiga elever som följde reglerna och var duktiga i teoretiska ämnen. Pojken som växte upp på 60-talet var älskad av lärarna men kanske inte av alla klasskompisar. Han var ju lite knepig och tråkig, tyckte de. Men bäst i klassen, pluggade vidare och hamnade inom försvaret även han. En officer och gentleman, som gifte sig med en kvinnlig kollega. Nu när han närmar sig pensionen, så erkänner han själv att han är en solklar AST.
Generation 80-tal. Lite knepigare att ta sig genom skolan, men fortfarande möjligt. Klassens ljus men få kompisar - har vi hört den förut? När andra började ha flickvänner, så satt han hemma och pysslade med sina specialintressen. Sökte sig till jobb där han inte behövde ha så mycket med människor att göra. Arkivering, papper, datorer i stället. Lade pengarna på hög och köpte sig ett pyttelitet hus för sig själv. Betalar andra för att klippa gräs och städa, och annat praktiskt som bara inte fungerar. Har funderat på att söka en utredning men bestämt sig för att låta bli. Han vet att han har AST, och det räcker för honom.
20 år senare är skolan helt annorlunda uppbyggd. Allt ska göras i grupp, ingen sitter ner och håller tyst i klassrummet och eleverna ska planera sitt arbete själva. Självständigt arbete premieras. Nu blir det svårt. Barnet som föddes på tidigt 2000-tal klarar det inte. För mycket prat i klassrummet, inga regler, ingen ordning. På rasterna ska alla vara med. Ingen får gå ensam. Hjärnan kokar över och i mellanstadiet går det bara inte längre. Då blir det en utredning och barnet får en diagnos. AST.
Jag tror alltså inte att det har ökat utan att samhället förändrats så att de med AST och ADHD inte längre passar in. Det finns ingen plats för dem.
Innan diabetes upptäcktes fick ingen diagnosen diabetes. Anledningen till att fler får npf-diagnoser numera är för att man känner till dem och lär sig mer om dem, hur man skiljer dem åt osv.
De som nu får diagnoser gick på 70-80-talet i "obsklass" Jag hade ett gäng vildingar i min årskull och flera dog innan 30 pga missbruk. Det var inte bättre förr.
Det finns en massa olika åsikter om det där, men jag tänker så här:
I min släkt fanns en man på 30-talet. Hans familj hade det ganska gott ställt, eftersom föräldrarna drev ett eget företag. Han tog sig inte i genom hela skolan. Medan hans bröder fick jobb, gifte sig och skaffade barn, så stannade han kvar i föräldrahemmet, för han klarade sig inte på egen hand. Han var lite "bakom", sades det, men helt fantastisk på att räkna. Skötte företagets bokföring hela sitt liv och gjorde det med glans. I dagens Sverige hade han fått diagnosen AST (autismspektrumtillstånd).
I nästa generation föddes en pojke, som var klassens ljus. Bäst i nästan alla ämnen och lärarnas favorit. Snäll och lydig pojke, som aldrig bröt mot reglerna. Artig som få. Självklart pluggade han vidare och blev ingenjör. Jobbade inom försvaret, med alla deras strikta regler och tydliga hierarki. Gifte sig med en kvinna som blev hemmafru liksom alla andra på den tiden. Hon skötte allt det där som han inte behärskade, och han blev till och med pappa till några barn. I dagens Sverige hade han blivit hemmasittare och tagit livet av sig till slut.
Nästa generation så. Skolan hyllade fortfarande lydiga elever som följde reglerna och var duktiga i teoretiska ämnen. Pojken som växte upp på 60-talet var älskad av lärarna men kanske inte av alla klasskompisar. Han var ju lite knepig och tråkig, tyckte de. Men bäst i klassen, pluggade vidare och hamnade inom försvaret även han. En officer och gentleman, som gifte sig med en kvinnlig kollega. Nu när han närmar sig pensionen, så erkänner han själv att han är en solklar AST.
Generation 80-tal. Lite knepigare att ta sig genom skolan, men fortfarande möjligt. Klassens ljus men få kompisar - har vi hört den förut? När andra började ha flickvänner, så satt han hemma och pysslade med sina specialintressen. Sökte sig till jobb där han inte behövde ha så mycket med människor att göra. Arkivering, papper, datorer i stället. Lade pengarna på hög och köpte sig ett pyttelitet hus för sig själv. Betalar andra för att klippa gräs och städa, och annat praktiskt som bara inte fungerar. Har funderat på att söka en utredning men bestämt sig för att låta bli. Han vet att han har AST, och det räcker för honom.
20 år senare är skolan helt annorlunda uppbyggd. Allt ska göras i grupp, ingen sitter ner och håller tyst i klassrummet och eleverna ska planera sitt arbete själva. Självständigt arbete premieras. Nu blir det svårt. Barnet som föddes på tidigt 2000-tal klarar det inte. För mycket prat i klassrummet, inga regler, ingen ordning. På rasterna ska alla vara med. Ingen får gå ensam. Hjärnan kokar över och i mellanstadiet går det bara inte längre. Då blir det en utredning och barnet får en diagnos. AST.
Jag tror alltså inte att det har ökat utan att samhället förändrats så att de med AST och ADHD inte längre passar in. Det finns ingen plats för dem.
Det handlar nog mycket om hur samhället har utvecklats. Fler barn i klassen, mindre personal. Barn som får mer och mer ansvar i sin utveckling och inte klarar det. Skolan idag är hårdare än på 80-talet. Då fanns OBS-klasser, hjälpfröken och lärare som hade tid att se enskild individ. Idag måste barnet ha en diagnos för att få extra hjälp. Ibland hjälper inte ens en diagnos. Jag tror inte att antalet personer med diagnos har ökat. Kunskapen har ökat och då alla barn ska vara lika, så bryter symtomen fram mer tydligt nu.
Barn med dyslexi, kallades idioter.
Barn som inte förstod, kallades idioter.
Barn som hade för mycket spring i benen, var ouppfostrade.
Det fanns många unga människor som skrevs in på mentalsjukhus. Orsak? Trög. Okoncentrerad. Konstig. Kommer från en dålig familj. För skrikig. För tyst. Osv.
Om man gjort en utredning på dessa människor med den kunskap som finns idag, så skulle jag tippa på att det var autism, ADHD, ADD och andra NPF-diagnoser.
Så, nej. Jag tror inte att antalet har ökat. Kunskap och ett mer stressigt liv är orsaken.
Jag tror som lövet skrev tidigare. Miljön i samhället, men framförallt i skolan har förändrats såpass mycket att dessa barn inte klarar av situationen.
SK katederundervisning där läraren står i ett tyst klassrum och säger precis hur saker är och vad som ska göras passar många barn med npf-problematik alldeles utmärkt.
Ständiga grupparbeten i en stimmig miljö där drivet efter information och inlärningens upplägg ofta ska drivas av eleven själv kör slut på dessa individer.
Jag håller med de som skrivit ovan att det är samhället, främst skolan, som förändrats. Man ska komma ihåg att npf diagnostiseras utifrån om barnet har svårigheter i olika miljöer. Skulle miljöerna vara mer förstående för olikheter = mindre problem = färre diagnoser.
Diagnoskriterierna har förändrats så att de inkluderar fler. Det som lövet skriver är nog också väldigt sant.
Därtill tror jag att NPF till viss del kan hänga ihop med vissa inflammatoriska tillstånd och/eller infektioner, och där ökar prevalensen generellt vilket också skulle kunna leda till en ökad prevalens av NPF. Det finns tex en studie - den är dock väldigt liten och inte så välgjord så man får ta den med en viss nypa salt - som visar att barn till kvinnor med reumatism har 6 gånger så hög sannolikhet att få ett barn med autism. Om det stämmer så är den troligaste orsaken till det, att någon inflammatorisk komponent påverkar fostret under graviditeten. Man vet tex att IL-6, en liten inflammatorisk molekyl som är inblandad i utvecklandet av reumatism, både kan passera över placentabarriären och över fostrets blod-hjärnbarriär.
Diabetes hos mamman har också visat sig vara en riskfaktor, och prevalensen av diabetes ökar ju också.
Och innan någon påpekar att autism till stor del är genetiskt så ja, det stämmer absolut. Men även hos de flesta som har en genetisk känslighet så krävs det förmodligen någon miljöfaktor som utlöser tillståndet, och då antagligen något som inträffar väldigt tidigt i utvecklingen (under fostertiden eller möjligen den allra första tiden utanför livmodern).