Så rädd för förlossningen!

Jag förstår dig. Be om att få epidural. Den bedövningen är effektiv. Faktiskt det enda som funkar på riktigt. Det andra skitet är bara...skit. sterila kvaddlar, varmt bad osv. Jo tjena sånt hjälper nog mot mensvärk men under en förlossning krävs enormt mycket mer än sådana grejer. Problemet med epiduralen är att man måste ha öppnats ett visst antal cm (minns inte hur mycket) innan de sätter epiduralen. Men när väl epiduralen sitter på plats så är du befriad från helvetet. Kör på lustgas fram tills epiduralen sätts. Lustgas är inte lika effektiv som epidural men åtminstone tillräcklig för att överleva tills epiduralen sätts. Kör på det kortet så slipper du lida. Lycka till!

Ja, om man säger att det inte gör ont så ljuger man. Men kvinnor skaffar ofta fler än ett barn, så det goda överväger definitivt det onda. Alla väljer olika, jag valde lustgas (3 av 4) och försökte hålla mig så lugn som möjligt. Tog bort lustgas vid krystningarna för att vara klar i huvudet när barnmorskan pratade med mig. Som sagt alla har olika erfarenheter, mina förlossningar har varit snabba, har känt mig lugn - när bebisen ligger på magen är smärta utbytt med sådan lycka. 

Jag var precis som du tidigare, LIVRÄDD för att föda barn. Det var så till den grad att jag övervägde att helt strunta i att försöka få barn även om jag verkligen ville ha det, just för att jag var så rädd. När jag i början av graviditeten mådde illa varje kväll låg jag där på toalettgolvet och önskade att jag inte var gravid, just för min spyfobi. Jag kräktes dock väldigt sällan, men mådde mycket illa. 

Gällande illamåendet blev graviditeten lite KBT för mig, jag gillar såklart fortfarande inte att kräkas men det känns inte fullt lika jobbigt längre. 

Just förlossningsrädslan minskade för mig lite ju längre graviditeten gick, men jag hade såklart mycket rädsla kvar. Alla förlossningar är ju så olika så jag vet inte om min berättelse kommer hjälpa dig. Jag kan dock säga att för mig hjälpte det att vara transparent med personalen. När vi kom in till förlossningen sa jag att jag är ganska rädd och nervös inför att föda, just med tanke på att det skulle göra ont. Jag hade också ställt in mig på att vara öppen för all smärtlindring och direkt jag kom in sa jag mer eller mindre ?ge mig allt ni har? när frågan om smärtlindring dök upp. 

Genom att jag var så transparent med min rädsla kunde personalen lugna, peppa och bemöta mig på ett sätt som gjorde mig trygg. När narkosläkaren kom in för att ge EDA sa jag exempelvis att jag var orolig att det skulle göra ont, han förklarade otroligt utförligt vad han gjorde och hur allt brukar kännas. Hade det inte varit för att han sa att han var klar skulle jag aldrig ha förstått det, dels då det gick på nolltid och dels då det knappt kändes.  

Jag tittade på otroligt mycket förlossningsberättelser innan förlossningen. Min rädsla dämpar jag nämligen bäst med fakta och information. Om du är som mig kan jag verkligen rekommendera det, men ha i bakhuvudet att det kan skilja sig så himla mycket mellan förlossningar.

Avslutningsvis då. Min förlossning var magisk. All rädsla försvann under tiden. Jag kände mig så inne i stunden och allt bara flöt på. Smärtan är ju stegrande gradvis, så kroppen vänjer sig. Plus att det finns så bra smärtlindring att få. Kroppen är verkligen gjord för detta, och det märkte iallafall jag tydligt. Både under och efter förlossningen kände jag att detta vill jag göra igen. Det var det utan tvekan häftigaste jag gjort och det var inte alls sådär obehagligt och läskigt som jag ställt in mig på innan. 

Jag VET att du kommer greja detta, men jag förstår att du är rädd. Om det finns något jag kan göra för att peppa eller förbereda dig på något sätt så låt mig veta. Jag hoppas du, precis som jag, får en helt fantastisk förlossning och att rädslan släpper, iallafall något. ❤️

Har fött ett barn och väntar nu ett till.

Mitt största tips är att läsa en bok (ev ljudbok) eller kurs i "Föda utan rädsla". Det hjälpte i alla fall mig oerhört för att få strategier för att förhindra mig från att spänna mig och hamna i panikläge när det onda kommer. Ger också bra information om hur kroppen och födandet fungerar vid stress/panik/flight or flight versus trygghet och avslappning i födandet, vilket för mig gav ytterligare en morot för att verkligen jobba mig ifrån rädslan som annars kan hämma förlossningen. Ger också information om förlossningens faser och vad man kan förvänta sig; t.ex. att värkarbetet har pauser emellan sig där du kan få möjlighet till vila och återhämtning emellan värkarna (under förutsättning att kroppen inte är i panikläge då den inte kan tillgodogöra sig pauserna lika bra). 

Sen förstår jag fullkomligt att du är rädd för att ha ont, och det är fullt mänskligt. Tror du att du ändå skulle kunna försöka tänka smärtan som något positivt? Att det är smärtan som hjälper förlossningen framåt. Supersvårt att få till, men effektivt. Det fick jag också hjälp av med hjälp av föda utan rädsla.

Sen kanske du kan fundera över vad det är som gör att du får panik av känslan att åka till förslossningen till exempel. Kan du jobba med den panikkänslan innan det är dags om du vet vad den beror på?

Tänker kort och gott att det är din panik och din rädsla som kommer vara ditt största hinder när förlossningen väl är på gång. Inte smärtan och det du uppger att du är rädd för egentligen. Det är såklart inte är speciellt roligt att ligga i smärtor och spy, men du vet inte på förhand hur din förlossning kommer att bli. Du kanske inte alls spyr, och känslan på värkarna kanske inte alls är som du tänkt dig. Det viktigaste är att du har verktyg så att du känner att du är förberedd för vad som än kommer.

Personligen tyckte jag att värkarna i öppningsfasen var sjukt jobbiga, vilket var lite otippat för mig då jag mest hade hört att sista delen var värst. Jag försökte hantera det genom att känna in i kroppen vad jag kände att jag behövde; för mig hjälpte det då att kunna röra på sig i värkarna. Sen när slutfasen och krystvärkarna väl kom kändes det nästan skönt; som att kroppen jobbade på själv och att jag bara kunde följa med. Men det är ingenting jag hade förväntat mig innan, och därför var det bra (för mig) att jag hade verktygen i första fasen så att jag inte hamnade i panikläge och kroppen kunde göra vad den "behövde" i senare fasen.