Så rädd för förlossningen!

Har fött ett barn och väntar nu ett till.

Mitt största tips är att läsa en bok (ev ljudbok) eller kurs i "Föda utan rädsla". Det hjälpte i alla fall mig oerhört för att få strategier för att förhindra mig från att spänna mig och hamna i panikläge när det onda kommer. Ger också bra information om hur kroppen och födandet fungerar vid stress/panik/flight or flight versus trygghet och avslappning i födandet, vilket för mig gav ytterligare en morot för att verkligen jobba mig ifrån rädslan som annars kan hämma förlossningen. Ger också information om förlossningens faser och vad man kan förvänta sig; t.ex. att värkarbetet har pauser emellan sig där du kan få möjlighet till vila och återhämtning emellan värkarna (under förutsättning att kroppen inte är i panikläge då den inte kan tillgodogöra sig pauserna lika bra). 

Sen förstår jag fullkomligt att du är rädd för att ha ont, och det är fullt mänskligt. Tror du att du ändå skulle kunna försöka tänka smärtan som något positivt? Att det är smärtan som hjälper förlossningen framåt. Supersvårt att få till, men effektivt. Det fick jag också hjälp av med hjälp av föda utan rädsla.

Sen kanske du kan fundera över vad det är som gör att du får panik av känslan att åka till förslossningen till exempel. Kan du jobba med den panikkänslan innan det är dags om du vet vad den beror på?

Tänker kort och gott att det är din panik och din rädsla som kommer vara ditt största hinder när förlossningen väl är på gång. Inte smärtan och det du uppger att du är rädd för egentligen. Det är såklart inte är speciellt roligt att ligga i smärtor och spy, men du vet inte på förhand hur din förlossning kommer att bli. Du kanske inte alls spyr, och känslan på värkarna kanske inte alls är som du tänkt dig. Det viktigaste är att du har verktyg så att du känner att du är förberedd för vad som än kommer.

Personligen tyckte jag att värkarna i öppningsfasen var sjukt jobbiga, vilket var lite otippat för mig då jag mest hade hört att sista delen var värst. Jag försökte hantera det genom att känna in i kroppen vad jag kände att jag behövde; för mig hjälpte det då att kunna röra på sig i värkarna. Sen när slutfasen och krystvärkarna väl kom kändes det nästan skönt; som att kroppen jobbade på själv och att jag bara kunde följa med. Men det är ingenting jag hade förväntat mig innan, och därför var det bra (för mig) att jag hade verktygen i första fasen så att jag inte hamnade i panikläge och kroppen kunde göra vad den "behövde" i senare fasen.