Orosanmälan skolfrånvaro

Hej!

Är det någon som fått sina barn orosanmälda för att skolfrånvaron varit hög? Finns det i så fall någon slags standard för vilka nivåer vi pratar om?

Har ett barn som har mycket hög frånvaro. Bortåt 50%.

Barnet trivs inte i skolan. Orsaker är bland annat mobbning/utfrysning. Barnet har även svårt att hänga med i undervisningen. Vi har varit i kontakt med skolan tidigare om det här, men egentligen har inte så mycket hänt. Det har fortsatt kort sagt. 

Funderar på om det kan finnas risk för att skolan orosanmäler till socialen. Visserligen kanske lite konstigt eftersom orsakerna till den höga skolfrånvaron borde vara välkända för alla. Det jag är lite orolig för är om det kan tolkas som att det är jag som förälder som håller barnet hemma med vett och vilja eller inte gör tillräckligt för att barnet ska komma till skolan. Att man så att säga skuldbeläggs som förälder för saker som är svåra att rå på. 

Exakt vilket jobb som förälder är det jag inte gör för att min barn mobbas i skolan och därför inte vill gå dit? Vad hade du tänkt att socialen skulle göra åt det? Jag är uppriktigt sagt nyfiken på ditt svar. 

Om det vore så enkelt 

Hemmasittare har alltid funnits. Enda skillnaden är bara att det inte uppmärksammades på samma sätt som tidigare. 

Nära en halv miljon orosanmälningar sker numera varje år. Det bara ökar år efter år. Frågan är om vanvården ökar i samma tak? Det finns nog ingen som tror det.

Vad skulle du göra om ditt barn bara totalvägrar att gå till skolan? . Om dessutom barnet befinner sig i nedre tonåren är det liksom inget man tar under armen och tar med sig ändå. Var tionde barn får en orosanmälan på sig varje år. Jag tycker personligen att dessa siffror borde få berörda instanser att fundera kring om det föreligger någon form av systemfel. Socialtjänsten ojar sig över att de är överbelastade. Vad kan det bero på....?

Att jobba som socialsekreterare kan väl ändå inte vara ett yrke som ska sysselsätta var och varannan invånare?

Är det då helt omöjligt att prata med barnet, att vädja till det och göra det begripligt att ett  eländigt liv väntar för den som inte har gymnasiekompetens? Inte ens ett enkelt industrijobb kan han få, intressanta och utvecklande arbeten kan han glömma.                      Han trivs inte i skolan, men allt i livet är dessvärre inte trivsamt, och mobbning förekommer i vuxenlivet också.                                                             Genom att inte gå till skolan låter han sina belackare vinna. Ska han verkligen lämna över kontrollen av sitt liv till dessa elaka ungar - som själva givetvis kommer att klara skolan med glans? Det skulle störa mig oerhört om någon annan skulle ta makten över mitt liv - och det precis det som händer nu för skolkaren ifråga.