Hur fan får jag tystar på mig när ångesten bubblar ut genom bröstet?
Förstör för mig själv och folk blir dryga därefter.
Får så grov plötslig ångest att jag inte klarar hantera det.
Att räkna till 100 räcker inte. Det byggs bara upp mer o mer tills jag får ur mig vad som känns fel.
Kan du ge exempel på ett scenario?
Nej jag vet inte.
Oftast på arbetet. Har kommit mer och mer till insikt att min ångest har antagligen förstört mitt liv. Helt.
Idag var en kollega glad, o så kom jag och den slängde ner blicken i blicken och låtsades som att jag inte fanns. Det bara skällde av mig så stark ångest att jag frågade personen "är det ingen som snackar med mig längre"?
Den personen försökte då vrida hela situationen till att jag skulle vara avundsjuk på en annan kollega som jag gillar.
Det blev så konstig situation att jag nu istället kommer akta mig för personen.
Men inte bara det här. Hamnar i i ångest för ofta. Folk behandlar mig annorlunda.
Allt ska vara så jävla extremt petigt med vad jag gör som ex, medans andra kan göra precis tvärtom det jag blir tillsagd / lärd att göra och ändå är det helt okej. Sånt ger mig ångest.
Jag har inte svårt att prata med folk. Jag är alltid omtyckt i början (antagligen p ga mitt utseende) för efter några månader så existerar jag inte längre då jag har uppvisat ev tecken på depression i form utav tysthet.
En del av samma kön är även väldigt avundsjuka mot mig och det får mig att backa bakåt och bli tyst. Ger mig mörka blickar fast jag bara har varit trevlig och välvillig.
Jag klarar helt enkelt inte det sociala. Nu är jag på väg att avsluta ett arbete som jag faktiskt gillar p ga en person lyckats stöta ut mig totalt i lunchrummet som ex.
Jag är en person som kan må dåligt och blir tyst av mig visserligen. Men är alltid trevlig om någon vill ha hjälp då jag gillar att hjälpa. Är egentligen aldrig otrevlig utan bara ångesten som får mig att prata ut sanningen om hur jag känner i form utav någon fråga och blir då hånfullt bemött då jag antagligen har visat mig svag.
Har gillat han och haft en nära kontakt med arbetskollegan under ca 7 månader nu. Så nej, det är ingen okänd för mig.
Skolgårdsmobbning är antagligen det minsta problemet som jag varit med om och då väntade folk på att fånga mig när man klev ur bussen för att hålla i varsin läm samtidigt som någon tryckte ner ansiktet i snön med knäet. Som sagt, det minsta problemet.
Förbannad kan jag bli, ja. Men vevar gör jag aldrig.
Har ju funderat på det. Och kommit fram till att det är djupare ångest.. Även att det har blivit bättre på snare tid så bubblade det igenom idag och jag ångrar att jag ens sa något. Med andra ord, problemet är inte alla andra, utan jag plus att jag kan kliva in i ett rum och känna hur saker ligger till i luften. Jag ser dom små mörka korta bläng blickarna, jag ser, jag märker och jag fattar, att min existens är helt felplacerad helt enkelt. Okej?