Utsatt för mobbning i barndomen

Jag mobbades från 3an till 9an. Värst i 6an men bra var det inte vare sig före eller efter.

Resultatet: Tyst, tillbakadragen och få vänner även som ung vuxen.

Jag valde ett gymnasium i en annan stad, flyttade även till en annan stad för att plugga och blev kvar där. Har inte träffat mina mobbare sedan 9an och har inget behov av att göra det heller.

Nu är jag 40 och har till största delen lagt det bakom mig. Räknas nog definitivt som social etc. Ibland känner jag igen ett tankemönster från då men vet om det och försöker ignorera.

Ojoj, barndomen, särskilt mellanstadiet var ingen dans på rosor. Allt från de "små" sakerna som utfrysning, gömda skor och ytterkläder i kapprummet till förföljelse och misshandel. Många gånger man sprang hem från skolan med "gänget" efter sig som inte slutade förfölja förrän man var hemma på gården. Folk som Kastade sten och snöbollar, tryckte ner huvudet i toastolen eller handfatet eller snärtade med våta handdukar över ryggen och underlivet i duschen Efter gymnastiken. Glåporden om man istället valde att inte duscha, men det var ändå bättre än att få hårda snärtar över kuken eller ryggen.

Alla år av helvete och jag bara tog emot. I sjuan brast allt en dag. Jag kastade en av mina antagonister genom en glasdörr med en sådan där armerad glasruta och stålram runt. Han gjorde sig förskräckligt illa. Vem hamnade i långa samtal hos kurator och rektor?

Jag lämnade småstaden jag växte upp i på sommarlovet mellan sjuan och åttan, lyckades få ett fosterhem/stödhem och börja en ny skola. Där kunde jag verkligen börja om. Jag vinglade en del på grund av mina upplevelser. Den finaste, söta, skötsamma tjejen i klassen som ville vara tillsammans med mig nobbade jag på grund av den coolaste tjejen som definitivt inte ville ha mig. Jag överskattade mitt värde och nöjde mig inte med det som var mest genuint. Men jag lärde mig fort. Stör mig än idag på att jag upprepade förvisso små saker av det jag utsatts för, som att bli bortvald.

Jag har inte kontaktat någon i vuxen ålder. Antingen har de bättrat sig och skäms och kan inte göra så mycket ogjort, eller så är de samma kräk nu i vuxenålder, misshandlar, förtrycker och mobbar sina kvinnor, barn och kollegor istället och jag är inte ens beredd idag att blotta mig och att det påverkar mig än idag. Jag försöker istället att tänka varje dag på hur jag är mot andra. Ofta går det bra. Jag känner mig mest skadad för att jag kanske saknar en del verktyg som bland annat dessa mobbare och alla vuxna som aldrig såg eller ingrep tog ifrån mig. Det var och är så många som blundar och tittar åt ett annat håll.

Jag blev mobbad i högstadiet på grund av att jag hade mycket smink. Det var tydligen en dödssynd. Jag har haft en väldigt fri uppväxt och mina föräldrar har aldrig lagt sig i hur jag ser ut. Det var normalt att dyka upp vid frukostbordet en söndagsmorgon i svart hår, svart ögonskugga och svart läppstift. Inga konstigheter. I skolan ansågs det inte vara lika normalt. Till vardags kunde jag sminka mig med regnbågsfärger ända upp till ögonbrynen, dra ner streck på kinderna och upp mot tinningarna. Sedan känna att det inte riktigt räckte och dutta dit några glittriga guldprickar vid varje öga. Klart! Jag förstod inte ens att jag såg annorlunda ut när jag dök upp så i skolan, men det blev snabbt en stor grej. De tålde inte att jag såg annorlunda ut och tycktes vara beredda att göra vad som helst för att få mig att ändra på mig. Istället för att skära av mig hälen för att passa i skon, så fortsatte jag på samma sätt. Eller, av någon anledning blev jag värre. De dunkade in mig i skåp, tafsade, kallade mig; fitta, hora, sminklåda, målarlåda, sminkhora och ett oändligt antal öknamn till. En gång hade de skrivit sminkhora på mitt skåp när jag kom till skolan. En annan gång försökte en kille klättra in i skolkiosken (när jag stod och sålde fika där) och skrek att han skulle straffknulla mig så jag inte kunde sitta på en vecka. Jag lyckades tack och lov klämma honom genom att drämma igen fönsterrutan på honom. Vid samma tillfälle samlades mellan 20 och 30 personer utanför kiosken och någon började kasta brinnande tändstickor i mitt hår. Jag var instängd och kunde inte fly. Det var min mobbningshistoria. En mörk och dyster läsning, men jag har gått vidare idag. Jag tänker nästan inte alls på det som hände. Har inga känslor av att jag skulle vilja konfrontera någon av dem. Vill inte ha en ursäkt, förklaring eller förlåt. Det är skönt att kunna känna så, för jag har insett att det är väldigt olika hur stor inverkan det får på ens liv. Men mobbningen har påverkat mig på så vis att jag har blivit extremt oytlig och anser att det är insidan som räknas. Plus att jag kämpar för att motverka mobbning, både på nätet och i verkligheten.

Jag blev mobbad under större delen av min skoltid.
Framförallt under mellan. och högstadiet.
Bl a pga mitt utseende och sätt.
Jag var den lite blyga nördiga tjejen med glasögon som aldrig sminkade mig eller klädde mig moderiktigt.
Och det kunde handla om slag och knuffar,försök att doppa mitt huvud i toaletten,utfrysning osv.
Jag hade några vänner,och de är mina vänner än idag.
Det påverkar mig än idag genom dålig självkänsla och ett behov av att få uppmärksamhet och känna att jag duger som jag är,att jag fortfarande är attraktiv.
Och jag är 50 år.
Jag var på en klassåterträff där några av mina plågoandar också var.
Några av dem kom och bad mig om ursäkt. Men inte alla.
Och jag har inget behov av att ha någon kontakt med någon av dem idag. 
Och jag bor numer i en annan stad och behöver inte träffa på dem särskilt ofta. 

Jag blev mobbad i högstadiet. Men slapp rent våld åtminstone även om det var illa nog med alla glåpord. Vad den tjocka finniga tjejen med glasögon och fläskrumpa var bara ett av många epitet. Hade problem med blåsan vilket jag också blev retad fär. Gick också på en återträff och några bad om ursäkt men för andra verkade jag fortfarande vara Hon som kissade på sig på klassresan. Jag har ingen vilja att se någon av dem igen.

Jag vart konfronterad av någon som påstod att jag mobbade denne i högstadiet. Kommer inte ihåg mig själv som en mobbare direkt, men självuppfattningen är väl inte den bästa på alla 14-åringar, för allmänt kaxig och dryg var jag. Hade själv varit mobbad i låg och mellanstadiet, men vart väl häftig sommaren innan sjuan, haha.

Jag bad så mycket om ursäkt, varpå han försökte sig på nån form av hämd genom att säga att jag gick konstigt eller vad fan det var. Han fortsatte försöka provocera fram någon form av bråk, men jag är vuxen nu och fick först då dåligt samvete om jag fått denna person att stanna mentalt som tonåring