Orka med en trea?
Jag fick tre barn på tre år. Den sista blev till trots skydd. Paniken var total och min första tanke var abort. Jag bara såg framför mig hur jag inte skulle orka tre blöjbarn samtidigt. Maken var inte heller så taggad på att ha tre blöjbarn. Jag funderade några dagar på vad jag helst vill leva med resten av mitt liv. För det är DET man ska titta på. Inte nu. Inte om två eller tio år, utan vad vill jag leva med HELA mitt liv? Alternativ 1. Kämpa igenom några sjukt jobbiga småbarnsår som vi lämnar bakom oss när barnen är lite större i skolåldern. Sedan har vi dem alla tre och de har varandra i livet. Alternativ 2. Göra abort som jag aldrig riktigt lämnar bakom mig eftersom mina tankar kommer återvända dit då och då under mitt liv, där jag ibland skulle undrat vem det hade varit.
Valet blev så lätt med dessa två alternativen. Jag tänkte att "vad är några jobbiga småbarnsår på en hel livstid? Ingenting. Vad är en abort för mig under resten av mitt liv? Den kommer jaga mig resten av livet, för jag kommer alltid att undra vem det skulle varit."
Jag behöll min fina lille kille. Lillebror till mina tjejer. Han är 1,5 år nu. När han skrattar och springer och pussar mig och lämnar lite snor på min hals, när storasystrarna leker och busar med honom och han skrattar högt, när maken hämtar tjejerna från förskolan och han hör de i hallen och springer dit och de kramas länge alla tre. Då kommer mina tårar fram. Och jag är så oändligt tacksam att jag aldrig tog bort honom. Jag valde den lätta vägen. Den som jag kan leva med. Den andra vägen, den svåra, tog jag inte. För allt är inte som det ser ut att vara. Den vägen man tror är svår kan vara den lätta att vandra på resten av livet och den vägen man tror är lätt kan vara den svåra att vandra resten av livet.
Tänk igenom TS, hur ser du ditt liv om 10 år? 15 år? 20 år? Båda vägarna är oåterkalleliga. De går inte göra ogjorda sedan.