• Stiffy

    Totalt tappat orken

    Varning för inte så positivt inlägg.

    Jag känner mig ledsen, har nog hamnat i en depression jag inte vet hur jag ska ta mig ur.

    50 år snart, fru och fem barn. Lever som många andra i bra vänskap men där glöden definitivt slocknat. Jag har ett bra jobb, fin bostad och rent allmänt ett "lyckat" liv.

    Jag har alltid grubblat och fallit ner i ett visst mörker i perioder när jag grubblat över livet och relationer men jag har alltid tagit mig ur mörkret. Ofta med träningen som största hjälp. Uppväxten var tuff med gravt alkoholmissbrukande föräldrar, internatskola och till slut rymde jag och fick ett fint fosterhem Den sista halvan av min barndom. Jag har en funktionsnedsättning som normalt sätt inte påverkar mig så mycket men den blir givetvis en belastning i kombination med allt annat i form av prestation och trötthet.

    Nu känns det bara för mycket. Allt började med pandemin. Låter konstigt och kanske provocerande för en del, men jag mådde bra då. Yngsta barnet gick på förskola bokstavligen i samma port som vi bodde i, vi jobbade på distans i nästan två år och tiden på att "resa "till och från jobbet och hämta och lämna barn på förskola var 10 minuter per vecka. Jag hade massor med tid och ork till min träning och familjen.

    När vi blev bryskt kommenderade tillbaka till kontoret bytte barnet samtidigt till annan skola och nu spenderar vi 15 timmar i veckan på pendeltåg, buss och promenad till och från skolan. Upp 05:30 med dödstrött unge och hem kl18, äta och dö i soffan. Jag vet att många har det så, så det behöver inte påpekas.

    sedan allt annat mörkt med våld i vårt samhälle och krig och hotet om hur illa det kan Bli. Jag vet intellektuellt att man inte ska oroa sig för det som inte inträffat och att merparten av det man oroar sig för inte kommer att inträffa. Ändå påverkas jag och blir tyst och sorgsen.

    Jag har resignerat i min relation. Min fru tycker vi har ett bra liv, jag skulle aldrig orka bryta upp och börja om och bli ännu mer ensam. Jag tror inte längre att det jag söker och behöver själsligt är realistiskt. Gräset är inte grönare någon annanstans och förmodligen ligger felet inom mig. Det är där jag måste börja.

    Jag sover inte längre, eller rättare, jag somnar som en stock 21:30 och vaknar alltid mellan 02:40 och 03:30 klarvaken och kan inte somna om. Har precis börjat prova receptfria läkemedel men vill och framför allt orkar inte ta tag i att försöka få vård.

    2015 röntgade Jag huvudet och man hittade ett meningiom (hjärntumör godartad). Den är pytteliten och sitter "ofarligt" till och man kollar upp den vart 3:e år. Jag förstår att jag inte kommer leva tills jag är 95. Utsattes för strålning och cancerbehandling som liten och risken för canceri vuxen ålder ökar då.

    Jag har aldrig haft särskilt många vänner. Inte för att jag tror att jag är otrevlig på något vis, men jag har svårt för ytlighet och underhåll av sådana vänskapsrelationer. På Facebook samlade jag på mig alla jag någonsin interagerat med på ett eller annat sätt i tron att det skulle ge ett fint kontaktnät. Det blev väl runt 700 "vänner" men inga kontakter, inga fikaträffar. Försökte jag messa någon för att kolla läget blev svaret i bästa fall "tack bra" och sedan rann det ut i sanden. Även på grund av att jag inte själv vet hur man fortsätter underhålla "meningslösa" konversationer. Pandemin gjorde det väl ännu värre, men internet verkar bidra allt mer till att folk inte vill/orkar/behöver träffas längre.

    Så jag rensade Min Facebook väldigt hårt. Bara familj, närmaste släkt och några klasskompisar blev kvar. Varför skulle jag dela saker med människor som inte har något mer intresse i en än att som jag, ha mest vänner på Facebook när man dör?

    Jag förstår att det är som att sluta svara i telefonen, ett långsamt sätt att bli ännu mer känslomässigt ensam. I praktiken har det ju ingen betydelse om man ändå inte har kontakter. Kanske är jag inte så kul person att umgås med trots allt, vad vet jag?

    Mer kan sägas naturligtvis, men den här gången är mörkret mörkare, jag har sjunkit djupare än jag brukar och jag inser att jag inte hittar upp till ytan igen. Jag orkar inte boka en tid på vårdcentralen för att försöka sammanfatta det här på 15 minuter hos en läkare som inte förstår språket (förlåt men så är det tyvärr).

    Jag har totalt tappat sugen, lusten, orken. När jag kommer hem sjunker jag ner i soffan, sätter på Pippi Långstrump eller Saltkråkan och försöker att inte läsa Aftonbladet eller alla taskiga kommentarer här. Runt omkring mig i mitt hem finns det som förr var roligt. På väggarna hänger mina 11 gitarrer vars fina former och vackra ljud skänkte själslig glädje, men jag orkar inte ens lyfta ner en av dem från krokarna. I mitt ena rum står mitt löpband, min träningscykel och roddmaskin men jag förmår inte. Försöker jag börja byta om för att springa gör det fysiskt ont i kroppen av ovilja och jag får kämpa mot tårarna. Det som var så kul förut, som gjorde mig barnsligt lycklig efteråt när jag låg och kippade efter andan som om jag dragit en lyckosil. Om jag lyckas springa så känns det bara deppigt efteråt. +7kg på vågen sedan förra våren och jag orkar knappt springa milen längre, det som jag gjorde på runt 50 minuter förut Och vågen fortsätter stiga hekto för hekto. Alla mina gamla "verktyg" funkar inte längre. "Det är bara att göra" -- nej inget händer när jag försöker.

    I långa perioder försvinner jag i dagdrömmar och en hemlig värld. Jag skriver erotiska noveller och publicerar anonymt om sådant som hänt och sådant jag skulle vilja hände, noveller om hur jag drömde om att livet skulle bli men inte blev. Jag får mycket beröm, njuter av att ingen vet vem författaren är. Efteråt känner jag mig både lycklig och ännu mer deppig på samma gång -- för att verkligheten är så fantastiskt långt från dikten Tror jag.

    Jag antar att jag skulle behöva prata med någon men via vanliga vården är ju omöjligt knappt ens om man är självmordsbenägen och det är jag absolut inte. Tvärtom är jag livrädd för att dö. Försöka söka samtalshjälp privat skulle jag inte ha råd med. Lyckopiller vill / vågar jag inte skaffa. I och för sig skulle väl den förbannade sexlusten försvinna och det vore väl skönast för både mig och min fru. Då skulle hon slippa låtsas att hon vill.

    Jag hoppas inte på någon mirakellösning och tipsen ni säkert har, hur fan ska jag orka / kunna utföra dem? Träna är lösningen tror jag men det blir bara soffan och en kaka till. Jag har bara mitt minigym hemma men skulle vilja springa ute, men det klarar jag inte utan ledsagare och de jag haft bara försvinner (förmodligen på grund av logistik och egna livspussel) och jag orkar inte längre söka någon ny.

    Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag skrev just att jag inte har någon dödslängtan och det tror jag stämmer. Men ibland känns det som den bästa lösningen vore om den där hjärntumören gjorde sitt. Det kommer den ju göra förr eller senare ändå, om 5, 10 eller 15 år.

    Tårar och kaffe är ganska äckligt ihop, men det var skönt att skriva lite.

  • Svar på tråden Totalt tappat orken
  • Anonym (Stina)

    Det låter som du har det riktigt tufft och jag kan absolut förstå hur återgång till kontoret drog igång något inom dig: det är nog många som efter hemmajobb börjar fundera på vad för stressiga liv vi lever egentligen och om detta är bra för oss. 


    Men det låter som du har mer än bara en existensiell kris, det låter som en depression. Och grejen med depressioner är att de kommer smygande. Man sjunker djupare och djupare utan att märka det och en dag är allt bara helt jämngrått. Man är inte heller direkt ledsen, något som många felaktigt förknippar med depression, man är tvärtom
    avstängd och kan varken känna sig särskilt glad eller särskilt ledsen. Man ser liksom inte vad poängen med något är. Och för din del blev det dessutom så att du fick ett jobbig besked om din hälsa. 


    Jag förstår att det känns jättejobbigt att ta tag i en vårdkontakt och att du spelar upp ett helt händelseförlopp inom dig. Därför ska du istället dela upp det i små moment, så här: först ska du ta reda på hur du tar kontakten. Har din vc en chatt? Eller en telefontid? ta reda på det. Sedan är nästa steg själva kontakten. Då ska du säga/skriva följande:

    Jag har under en längre tid mått väldigt dåligt och misstänker en depression. Jag skulle behöva tala med en läkare. 

    Detta är allt. Sen inväntar du bara din läkartid. Du ska inte tänka att de inte kommer ta dig på allvar eller att du måste lägga fram massa bevis eller att de kommer tro att du bara försöker bli sjukskriven. Alla såna tankar är jättevanliga vid depression eftersom självkänslan är så låg och man inte ser att man är värd att få hjälp 
    det är depressionen som pratar får du tänka, inte någon sanning. 


    Män, och särskilt då män över 40, är de som oftast går med depression utan att söka hjälp för den. De går med ett lidande i åratal utan att kännas vid det och det kan också vara en förklaring till att det är män i åldrarna 45-64  som oftast begår självmord. Det finns alltså reella risker med att män inte blir diagnostiserade med depression. 


    Nu till det positiva: det finns idag bra och varaktiga behandlingar för depression och mängder av människor blir hjälpta. Depression beror helt på olika kemiska substansers samverkan och inte en individs förmåga att uthärda eller vara stark. Om du börjar medicinering kommer du må bättre redan inom en månad och du kommer dessutom ha bra självkännedom inför framtiden så att du inte behöver falla så djupt igen. 


    Jag hoppas du också vill läsa denna info om depression och se vilka symptom du känner igen. 


     


    https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression/


    Önskar dig allt det bästa och hoppas du kan ta till dig mitt inlägg! Du är värd att må bra och världen är OCKSÅ en trevlig plats att vara på.


     

  • Stiffy

    @Stina Varmt tack för ett seriöst och engagerat svar. Det är alltid lite nervöst att skriva på nätet.

    Nu funkar inte 1177 som det verkar men jag har läst där förut och typ allt stämmer känns det som.

    Det där med att söka vård, det skiter sig redan på första punkten, att ta den där kontakten. Min VC har ingen chat och ringer man (knappar in sitt telefonnummer och blir uppringd) låter dem som min gamla barska gympafröken som hatade mig. :) Känns som om jag måste säga att jag inte är rasist och har inget emot invandrare men jag orkar verkligen inte prata om sånt här med någon där vi inte verkar förstå varandra. De två senaste gångerna jag sökt vård, för en infekterad brännblåsa och för ofarliga fettknölar i nacken, så gick jag därifrån och insåg att jag inte förstått innebörden av mötet. Fick läsa journalen på 1177 och fråga på den enhet jag blev remitterad till. jag blir liksom på dåligt humör redan i förväg och därför kommer jag inte att försöka vilket är sjukt...

    Jag kommer nog på något mer, skriver igen i så fall.

  • Anonym (Grynet)

    Känner igen mycket av det du skriver. Jag kände så länge länge, tills jag en dag inte kunde sluta gråta.
    jag vet inte hur jag gjorde det, men någonstans inombords så viste jag att jag behövde "rädda mig själv". Helt plötsligt så sa jag dom där orden högt, jag vill skilja mig och ett stort tryck lyfte från mitt hjärta. Jag sa det inte för att drömmen om sex och förälskelse var stor (öven om den var det), jag sa det för att rädda mig själv för barnens skull.
    Ett tag efter så bokade jag en tid på vårdcentralen gråtandes, träffade en läkare i 15 min och skämdes så att vara en vuxen person som satt där och grät. Men läkaren verkade förstå. Fick antidepressiva och en terapeut som jag gick hos ett tag. tillsammans med förändringen av en flytt, planering av nya boendet så vände det och blev bra. gjorde lite nya saker, dansade när jag var ensam hemma, åt snabbmat i sängen, gick på spa ensam osv
    jag har inte många vänner och är fortfarande singel, men de vänner jag har är genuina och djupa vänskaper där jag kan prata om sånt som är jobbigt. Dessa relationerna blev bättre av skilsmässan, då det öppnade upp för mer djup och stöttning mellan oss.

    nu äter jag inte längre antidepressiva och klarar mig rätt bra. Du har rätt, de dödade en del av sexuella men inte lusten. Jag dejtar lite av och till och i perioder när jag har mer självförtroende så har jag sexuella relationer.
    hemma träning har aldrig fungerat för mig, jag promenerar och lyssnar på poddar eller går på gym. Då känner jag att jag kan lämna hem, vardag och en alldeles för bekväm säng och soffa. 


    jag hoppas det vänder för dig!
    Du har en kris som du brhöver lista ut vad den bottnar i och var inte rädd för att ta hjälp av sjukvården för att få en knuff i rätt riktning. 


    kram

  • Anonym (Stina)
    Stiffy skrev 2023-02-16 09:49:02 följande:

    @Stina Varmt tack för ett seriöst och engagerat svar. Det är alltid lite nervöst att skriva på nätet.

    Nu funkar inte 1177 som det verkar men jag har läst där förut och typ allt stämmer känns det som.

    Det där med att söka vård, det skiter sig redan på första punkten, att ta den där kontakten. Min VC har ingen chat och ringer man (knappar in sitt telefonnummer och blir uppringd) låter dem som min gamla barska gympafröken som hatade mig. :) Känns som om jag måste säga att jag inte är rasist och har inget emot invandrare men jag orkar verkligen inte prata om sånt här med någon där vi inte verkar förstå varandra. De två senaste gångerna jag sökt vård, för en infekterad brännblåsa och för ofarliga fettknölar i nacken, så gick jag därifrån och insåg att jag inte förstått innebörden av mötet. Fick läsa journalen på 1177 och fråga på den enhet jag blev remitterad till. jag blir liksom på dåligt humör redan i förväg och därför kommer jag inte att försöka vilket är sjukt...

    Jag kommer nog på något mer, skriver igen i så fall.


    Ja det är alltid lite läskigt att be om vård, men jag kan lova dig att det faktiskt inte är krångligt att söka för sådana här saker. Det som kan vara krångligt är om man blir remitterad till specialist osv eller behover särskilda utredningar. Däremot - depression är relativt lätt att diagnosticera, det har en tydlig och enkel behandlingsplan och man behöver inte bollas mellan olika instanser. 


    Barska receptionisten får du tänka är ett samtal på några sekunder, hon är bara ett pyttelitet hinder. 

    Det är EN jobbig grej och även om det känns oöverstigligt så tänk allt du kan få tillbaka om du bara tar dig igenom Max 60 sekunder av samtal med någon som låter sur. Du klarar det. Det är egentligen det enda du behöver klara. Resten kommer rulla på av sig självt. Du kommer få en läkartid, du kommer få behandling direkt. 

  • Stiffy

    @Grynet Tack för fint och öppenhjärtigt svar.

    Jag har naturligtvis smakat på begreppet skilsmässa eftersom bristerna i vår relation, skillnaderna mellan våra emotionella behov är så stora Och påverkar mig så mycket. Vi har givetvis pratat många gånger genom åren men jag har insett att jag inte kan ändra på mina grundläggande behov och det kan naturligtvis inte min fru heller. Sedan har livet blivit slentrian, vi pratar, anstränger oss någon vecka eller två, sedan blir allt som vanligt igen. Tyvärr är jag tydligen inte så unik med den typen av bekymmer. :)

    Just nu känns den varianten omöjlig. Jag vet inte om och vad jag vill, rädd för ensamheten och allt praktiskt. Bara en sådan sak som bostad där enda lösningen är att köpa och den möjligheten har vi inte. Jag är inte världens starkaste person. Rädd för vad som skulle hända när jag väl satt där ensam i en lägenhet med vänner som har egna familjer och som man tappat kontakten med för länge sen. Hon skulle kanske träffa någon ny att bli lycklig med, jag ensam, ledsen och bitter. Fast om de allra flesta nu verkar hamna i vardag och slentrian och att det är såhär livet ska se ut så kan vi vlika gärna fortsätta bo ihop Känns det som. Har en vän som nu går igenom sin tredje skilsmässa och trixande med försäljning och köp av bostäder där man tvingas fortsätta dela sovrum i flera månader innan allt är löst. Hur orkar alla tappra människor?

  • Anonym (Anonymmm)

    hmm..
    Något jag funderat mycket på själv senaste tiden är att, inte nog med att vi svenskar bor i ett kallt land med grått och mörkt väder stora delar av året, det är dessutom fult att visa känslor, (åtminstone att man är ledsen eller väldigt glad) vilket gör att många håller det inom sig och känner att de inte får leva fullt ut.

    Kan det vara så? Att du känner dig liksom "instängd" för att du inte lever ut dina känslor och bli lyssnad på.

    Att försvinna in i en hemlig värld med att skriva erotiska noveller är heller inte konstigt.
    Vi människor mår bra av att skapa, och det finns inget skamfyllt i det. Det är ju helt naturligt.

    Sedan är det självklart en sorg om du vill ha sex med din fru och hon inte vill.

    Men jag tror på att du skulle må bra av att umgås med din fru liksom på riktigt. Skratta tillsammans, kanske träna ihop, kanske åka bort en helg någonstans ni båda vill åka till! Inte som en överraskning, utan som något ni bestämt tillsammans, att detta vill vi båda göra! När ni båda ser varandras drömmar och försöker uppfylla dem tillsammans, så kommer ni kanske enklare kunna närma er varandra romantiskt och sexuellt också?

    Det är nog en ensamhet du känner, när ni lever ihop men det ändå inte känns som att ni har en gemenskap? Om jag tolkat ditt inlägg rätt....

  • Anonym (Grynet)
    Stiffy skrev 2023-02-16 10:28:41 följande:

    @Grynet Tack för fint och öppenhjärtigt svar.

    Jag har naturligtvis smakat på begreppet skilsmässa eftersom bristerna i vår relation, skillnaderna mellan våra emotionella behov är så stora Och påverkar mig så mycket. Vi har givetvis pratat många gånger genom åren men jag har insett att jag inte kan ändra på mina grundläggande behov och det kan naturligtvis inte min fru heller. Sedan har livet blivit slentrian, vi pratar, anstränger oss någon vecka eller två, sedan blir allt som vanligt igen. Tyvärr är jag tydligen inte så unik med den typen av bekymmer. :)

    Just nu känns den varianten omöjlig. Jag vet inte om och vad jag vill, rädd för ensamheten och allt praktiskt. Bara en sådan sak som bostad där enda lösningen är att köpa och den möjligheten har vi inte. Jag är inte världens starkaste person. Rädd för vad som skulle hända när jag väl satt där ensam i en lägenhet med vänner som har egna familjer och som man tappat kontakten med för länge sen. Hon skulle kanske träffa någon ny att bli lycklig med, jag ensam, ledsen och bitter. Fast om de allra flesta nu verkar hamna i vardag och slentrian och att det är såhär livet ska se ut så kan vi vlika gärna fortsätta bo ihop Känns det som. Har en vän som nu går igenom sin tredje skilsmässa och trixande med försäljning och köp av bostäder där man tvingas fortsätta dela sovrum i flera månader innan allt är löst. Hur orkar alla tappra människor?


    Säger inte att skilsmässa är lösningen. Men du ska inte heller se det som slutet. Du är kapten i ditt liv och behöver bygga den där styrkan så du orkar och vågar ha mer eget för att fylla det du saknar.

    att öppna upp att prata om det och dina rädslor är en bra början, se till att får en terapeut via vårdcentralen Och överväg att prata med din vän om mer av dessa tankarna.
  • Stiffy

    @Anony­mmm Ja just så är det nog. Min första aha-upplevelse att fler kunde känna så var en gång för länge sedan när filmen "Det blir aldrig som man tänkt sig" med salig Josefin Nilsson i huvudrollen (fina människa). Pappan (Gösta Ekman) sa typ att "hur kan jag känna mig så ensam trots kaoset omkring mig" (stor familj). Då kände jag just det, ja jag känner mig fan ensam Trots flera småbarn som jag hade då (måste ha varit mitten av 2000 kanske).

    Ja känslor känns fult att visa och som ett svaghetstecken. Jag var åskådare till en tragikomisk händelse på mitt jobb där det blev så tydligt. En kollega frågar en annan hur hon mådde. Hon började ge ett seriöst svar, ville tala om att hon var ledsen och att det var därför hon var tyst och kunde verka lite tillbakadragen. Kollegan svarade något överslätande att "å så e de ju måndag", tog sitt kaffe och gick. Det var så uppenbart att vi frågar av slentrian men vi vill inte ha ett uppriktigt svar. Det är bara en ritual Som ska gås igenom. Orkar inte ens delta i det längre och enklast är att undvika fikarummet. Skiter i folks frisyrer och nylagda rabatter och låtsasintresse. Om jag skulle svara på hur jag mår skulle folk springa all världens väg. Så jag ler och säger "tack bra! Och själv?" Som tur är tar frågestunden slut där.

Svar på tråden Totalt tappat orken