Totalt tappat orken

Det låter som du har det riktigt tufft och jag kan absolut förstå hur återgång till kontoret drog igång något inom dig: det är nog många som efter hemmajobb börjar fundera på vad för stressiga liv vi lever egentligen och om detta är bra för oss. 

Men det låter som du har mer än bara en existensiell kris, det låter som en depression. Och grejen med depressioner är att de kommer smygande. Man sjunker djupare och djupare utan att märka det och en dag är allt bara helt jämngrått. Man är inte heller direkt ledsen, något som många felaktigt förknippar med depression, man är tvärtom
avstängd och kan varken känna sig särskilt glad eller särskilt ledsen. Man ser liksom inte vad poängen med något är. Och för din del blev det dessutom så att du fick ett jobbig besked om din hälsa. 

Jag förstår att det känns jättejobbigt att ta tag i en vårdkontakt och att du spelar upp ett helt händelseförlopp inom dig. Därför ska du istället dela upp det i små moment, så här: först ska du ta reda på hur du tar kontakten. Har din vc en chatt? Eller en telefontid? ta reda på det. Sedan är nästa steg själva kontakten. Då ska du säga/skriva följande:

Jag har under en längre tid mått väldigt dåligt och misstänker en depression. Jag skulle behöva tala med en läkare. 

Detta är allt. Sen inväntar du bara din läkartid. Du ska inte tänka att de inte kommer ta dig på allvar eller att du måste lägga fram massa bevis eller att de kommer tro att du bara försöker bli sjukskriven. Alla såna tankar är jättevanliga vid depression eftersom självkänslan är så låg och man inte ser att man är värd att få hjälp 
det är depressionen som pratar får du tänka, inte någon sanning. 

Män, och särskilt då män över 40, är de som oftast går med depression utan att söka hjälp för den. De går med ett lidande i åratal utan att kännas vid det och det kan också vara en förklaring till att det är män i åldrarna 45-64  som oftast begår självmord. Det finns alltså reella risker med att män inte blir diagnostiserade med depression. 

Nu till det positiva: det finns idag bra och varaktiga behandlingar för depression och mängder av människor blir hjälpta. Depression beror helt på olika kemiska substansers samverkan och inte en individs förmåga att uthärda eller vara stark. Om du börjar medicinering kommer du må bättre redan inom en månad och du kommer dessutom ha bra självkännedom inför framtiden så att du inte behöver falla så djupt igen. 

Jag hoppas du också vill läsa denna info om depression och se vilka symptom du känner igen. 

 

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression/

Önskar dig allt det bästa och hoppas du kan ta till dig mitt inlägg! Du är värd att må bra och världen är OCKSÅ en trevlig plats att vara på.

 

@Stina Varmt tack för ett seriöst och engagerat svar. Det är alltid lite nervöst att skriva på nätet.

Nu funkar inte 1177 som det verkar men jag har läst där förut och typ allt stämmer känns det som.

Det där med att söka vård, det skiter sig redan på första punkten, att ta den där kontakten. Min VC har ingen chat och ringer man (knappar in sitt telefonnummer och blir uppringd) låter dem som min gamla barska gympafröken som hatade mig. :) Känns som om jag måste säga att jag inte är rasist och har inget emot invandrare men jag orkar verkligen inte prata om sånt här med någon där vi inte verkar förstå varandra. De två senaste gångerna jag sökt vård, för en infekterad brännblåsa och för ofarliga fettknölar i nacken, så gick jag därifrån och insåg att jag inte förstått innebörden av mötet. Fick läsa journalen på 1177 och fråga på den enhet jag blev remitterad till. jag blir liksom på dåligt humör redan i förväg och därför kommer jag inte att försöka vilket är sjukt...

Jag kommer nog på något mer, skriver igen i så fall.

Känner igen mycket av det du skriver. Jag kände så länge länge, tills jag en dag inte kunde sluta gråta.
jag vet inte hur jag gjorde det, men någonstans inombords så viste jag att jag behövde "rädda mig själv". Helt plötsligt så sa jag dom där orden högt, jag vill skilja mig och ett stort tryck lyfte från mitt hjärta. Jag sa det inte för att drömmen om sex och förälskelse var stor (öven om den var det), jag sa det för att rädda mig själv för barnens skull.
Ett tag efter så bokade jag en tid på vårdcentralen gråtandes, träffade en läkare i 15 min och skämdes så att vara en vuxen person som satt där och grät. Men läkaren verkade förstå. Fick antidepressiva och en terapeut som jag gick hos ett tag. tillsammans med förändringen av en flytt, planering av nya boendet så vände det och blev bra. gjorde lite nya saker, dansade när jag var ensam hemma, åt snabbmat i sängen, gick på spa ensam osv
jag har inte många vänner och är fortfarande singel, men de vänner jag har är genuina och djupa vänskaper där jag kan prata om sånt som är jobbigt. Dessa relationerna blev bättre av skilsmässan, då det öppnade upp för mer djup och stöttning mellan oss.

nu äter jag inte längre antidepressiva och klarar mig rätt bra. Du har rätt, de dödade en del av sexuella men inte lusten. Jag dejtar lite av och till och i perioder när jag har mer självförtroende så har jag sexuella relationer.
hemma träning har aldrig fungerat för mig, jag promenerar och lyssnar på poddar eller går på gym. Då känner jag att jag kan lämna hem, vardag och en alldeles för bekväm säng och soffa. 

jag hoppas det vänder för dig!
Du har en kris som du brhöver lista ut vad den bottnar i och var inte rädd för att ta hjälp av sjukvården för att få en knuff i rätt riktning. 

kram

Ja det är alltid lite läskigt att be om vård, men jag kan lova dig att det faktiskt inte är krångligt att söka för sådana här saker. Det som kan vara krångligt är om man blir remitterad till specialist osv eller behover särskilda utredningar. Däremot - depression är relativt lätt att diagnosticera, det har en tydlig och enkel behandlingsplan och man behöver inte bollas mellan olika instanser. 

Barska receptionisten får du tänka är ett samtal på några sekunder, hon är bara ett pyttelitet hinder. 

Det är EN jobbig grej och även om det känns oöverstigligt så tänk allt du kan få tillbaka om du bara tar dig igenom Max 60 sekunder av samtal med någon som låter sur. Du klarar det. Det är egentligen det enda du behöver klara. Resten kommer rulla på av sig självt. Du kommer få en läkartid, du kommer få behandling direkt. 

@Grynet Tack för fint och öppenhjärtigt svar.

Jag har naturligtvis smakat på begreppet skilsmässa eftersom bristerna i vår relation, skillnaderna mellan våra emotionella behov är så stora Och påverkar mig så mycket. Vi har givetvis pratat många gånger genom åren men jag har insett att jag inte kan ändra på mina grundläggande behov och det kan naturligtvis inte min fru heller. Sedan har livet blivit slentrian, vi pratar, anstränger oss någon vecka eller två, sedan blir allt som vanligt igen. Tyvärr är jag tydligen inte så unik med den typen av bekymmer. :)

Just nu känns den varianten omöjlig. Jag vet inte om och vad jag vill, rädd för ensamheten och allt praktiskt. Bara en sådan sak som bostad där enda lösningen är att köpa och den möjligheten har vi inte. Jag är inte världens starkaste person. Rädd för vad som skulle hända när jag väl satt där ensam i en lägenhet med vänner som har egna familjer och som man tappat kontakten med för länge sen. Hon skulle kanske träffa någon ny att bli lycklig med, jag ensam, ledsen och bitter. Fast om de allra flesta nu verkar hamna i vardag och slentrian och att det är såhär livet ska se ut så kan vi vlika gärna fortsätta bo ihop Känns det som. Har en vän som nu går igenom sin tredje skilsmässa och trixande med försäljning och köp av bostäder där man tvingas fortsätta dela sovrum i flera månader innan allt är löst. Hur orkar alla tappra människor?

hmm..
Något jag funderat mycket på själv senaste tiden är att, inte nog med att vi svenskar bor i ett kallt land med grått och mörkt väder stora delar av året, det är dessutom fult att visa känslor, (åtminstone att man är ledsen eller väldigt glad) vilket gör att många håller det inom sig och känner att de inte får leva fullt ut.

Kan det vara så? Att du känner dig liksom "instängd" för att du inte lever ut dina känslor och bli lyssnad på.

Att försvinna in i en hemlig värld med att skriva erotiska noveller är heller inte konstigt.
Vi människor mår bra av att skapa, och det finns inget skamfyllt i det. Det är ju helt naturligt.

Sedan är det självklart en sorg om du vill ha sex med din fru och hon inte vill.

Men jag tror på att du skulle må bra av att umgås med din fru liksom på riktigt. Skratta tillsammans, kanske träna ihop, kanske åka bort en helg någonstans ni båda vill åka till! Inte som en överraskning, utan som något ni bestämt tillsammans, att detta vill vi båda göra! När ni båda ser varandras drömmar och försöker uppfylla dem tillsammans, så kommer ni kanske enklare kunna närma er varandra romantiskt och sexuellt också?

Det är nog en ensamhet du känner, när ni lever ihop men det ändå inte känns som att ni har en gemenskap? Om jag tolkat ditt inlägg rätt....

Säger inte att skilsmässa är lösningen. Men du ska inte heller se det som slutet. Du är kapten i ditt liv och behöver bygga den där styrkan så du orkar och vågar ha mer eget för att fylla det du saknar.

att öppna upp att prata om det och dina rädslor är en bra början, se till att får en terapeut via vårdcentralen Och överväg att prata med din vän om mer av dessa tankarna.

@Anony­mmm Ja just så är det nog. Min första aha-upplevelse att fler kunde känna så var en gång för länge sedan när filmen "Det blir aldrig som man tänkt sig" med salig Josefin Nilsson i huvudrollen (fina människa). Pappan (Gösta Ekman) sa typ att "hur kan jag känna mig så ensam trots kaoset omkring mig" (stor familj). Då kände jag just det, ja jag känner mig fan ensam Trots flera småbarn som jag hade då (måste ha varit mitten av 2000 kanske).

Ja känslor känns fult att visa och som ett svaghetstecken. Jag var åskådare till en tragikomisk händelse på mitt jobb där det blev så tydligt. En kollega frågar en annan hur hon mådde. Hon började ge ett seriöst svar, ville tala om att hon var ledsen och att det var därför hon var tyst och kunde verka lite tillbakadragen. Kollegan svarade något överslätande att "å så e de ju måndag", tog sitt kaffe och gick. Det var så uppenbart att vi frågar av slentrian men vi vill inte ha ett uppriktigt svar. Det är bara en ritual Som ska gås igenom. Orkar inte ens delta i det längre och enklast är att undvika fikarummet. Skiter i folks frisyrer och nylagda rabatter och låtsasintresse. Om jag skulle svara på hur jag mår skulle folk springa all världens väg. Så jag ler och säger "tack bra! Och själv?" Som tur är tar frågestunden slut där.