Lågaffektivt bemötande

Jag tänker att det inte är så många som förstår vad lågaffektivt bemötande innebär. Sen tror jag inte heller att det är en universallösning som funkar i alla situationer.

Så ytterst genomtänkt tråd. De barn som behöver lågaffektivt bemötande behöver det. Såklart.

Lågaffektivt bemötande är inte synonymt med daltande. Det är två olika saker. 

Vill du starta upp en diskussion och gotta dig åt hur många svar du får borde du ha valt att folk kan vara anonyma. Ett tips till nästa gång är också att ha med ett exempel som lätt missförstås, utelämna gärna viktig information och sprid ut lite då och då.

Lågaffektivt bemötande är jättebra för att hantera ungdomar med olika  funktionshinder. Det fungerar inte för ungdomar från tuffa och kriminella miljöer, de ser det som svaghet som de kan utnyttja. 

Det stämmer delvis men beror på situation.

Vad som avgör om det fungerar med lågaffektivt bemötande beror på sinnesstämning och affektnivå hos barnet/ungdomen.

En person som är i hög affekt (pulsen slår på max och man är inställd på fight or flight) behöver lugnas ner, tex. med lågaffektiva tekniker. Det spelar inte så stor roll om det är en kriminell eller en from konfirmand.

Personer som hotar medvetet, manipulerar och testar gränser däremot (utan att vara i affekt) behöver mötas med tydlig gränssättning, motstånd och styrka.
Detta är metoder som ofta används av kriminella, absolut, men inte bara.

Helt vanliga barn, ungdomar och vuxna kan också utmana och testa gränser på detta sätt. Om du visar dig svag kommer de att pressa dig för att få sin vilja igenom. Det kan vara obehagligt att sätta ner foten och markera sin gräns men det är nödvändigt, annars blir det svårare och värre sen.

Det är alltså själva affektnivån som styr vilken metod som behöver användas.

Ja, det var en bra och tydlig förklaring. Jag tror att många, inklusive rektorer och andra beslutsfattare, inte förstår skillnaden och tror att lågaffektivt bemötande alltid är bäst. Vi måste säkerligen i allmänhet bli bättre på att möta ungdomar och även vuxna som är i affekt på ett lågaffektivt sätt för att på så sätt deeskalera. Men ännu viktigare är attribut lär oss att tydligt sätta gränser för dem som behöver det. Det skall ske redan i förskola och i grundskolans första år. Och ännu tydligare mot de ungdomar som redan hunnit bli kriminella. 

En ungdom som hotar en lärare om att den skall se till att någon skall knäppa läraren är troligen inte i affekt utan vill på ett beräknande sätt skaffa sig makt över läraren. En sådan ungdom bör nog inte bemötas lågaffektivt. Här borde rektor, föräldrar, polis eller väktare tillkallas, polisanmälan skrivas och eleven borde bli avstängd från skolan, åtminstone en tid. 

Tack för informativt och bra inlägg i diskussionen.
Tror som föregående att det är många som missförstår och tänker att lågaffektivt är alltid bäst, när det i själva verket endast är ett  av flera verktyg i verktygslådan. 

Helt rätt, bra exempel på slutet.

En annan vanlig missuppfattning är att lågaffektivt bemötande används istället för gränssättning, detta är inte helt korrekt.

Poängen är att gränssättningen blir helt meningslös för en person som inte har förmåga att lyssna just då. Alltså, man lugnar ner situationen, frågar, lyssnar och låter affekten lägga sig. 
Därefter kan man lugnt förklara att det inte är ok att bete sig på ett visst sätt, ge alternativ om det händer igen och försöka förstå.

Som du så bra beskriver nedan: personer som hotar måste mötas av en kompromisslös gränssättning, annars är risken stor att situationen förvärras.

Ja, kunskapsbristen är ett problem runt detta, åt båda håll.
Det finns helt klart personer som är inlyssnande och försöker förhandla, ge med sig lite för att vinna sympati i situationer där de istället förlorar respekt och blir utnyttjade.