Komma närmre min autistiske son?

Vilket stöd får ni från HAB?

Vi har blivit utredda och han går i en specialklass. Jag har gått på en föräldrautbildning men den gav inte så mycket. Inte så att den var direkt dålig men den var väldigt generell. Det var väldigt stor variation på föräldrarnas upplevelser. Många hade utåtagerande, stressade eller t o m våldsamma barn. Mycket av kursen kretsade kring att dämpa konflikter. Det problemet har vi aldrig haft. Snarare tvärtom.

Så kan det vara med dessa barn. Jag har nu vuxna söner med autism. 

Det har varit mycket så här också, när de växte upp. Mycket tid på rummen, mycket tid online, där de haft vänner. Ett fåtal IRL-vänner och det får man acceptera.
Vi har kunnat mötas över sällskapsspel, promenader (med i af ena sonen), prata medan man åker bil. Utöver det har det varit svårt att hitta något gemensamt. Deras pappa har haft lite mer möjligheter, tex att de ser på fotboll tillsammans. Det gör de inte med mig. 

En 12åring är ungefär sådär. De hänger mest själva eller med vänner om det är deras preferens. Dra med honom på saker, stora som små. Försök hitta intressen tillsammans.

Lätt autistisk är lite märklig formulering som inte säger något. Autistisk eller nivån på ASD:n räcker. Uttrycket lätt används ofta som en gradering på ett sätt som är problematiskt för autisten.

Den formella diagnosen är nivå 1. Vi kan göra saker tillsammans men det känns alltid lite krystat. Han pratar väldigt sällan och det är lite svårt att hålla igång en konversation när han inte svarar tillbaka med annat än Ok eller Jaha.

Låter ganska likt min son. Diagnos grad 1 autism och även nåt luddigt ADD lades till efter några år. 
Har inga stora problem, lugn och introvert. Men iaf ja jag saknar så att ha samtal liknande de jag har med mina ardra barn/ungdomar. Här blir väldigt ensidig kommunikation. Ja, ok. Nähä, mhm osv.
Min är nu i övre tonåren så vissa saker är ju naturligt kanske men ja. Ibland kan vi prata lite mer. Lite styltigt på ngt vis, ibland mest skämt bara, inte på djupet liksom. 

Precis. Lite så är min relation med min egen pappa, fast av helt andra anledningar. Min son har aldrig varit särskilt pratsam. Ställde aldrig de här miljarder frågor barn gör när de växer upp.

Det viktigaste för mig är bara att han känner sig älskad och värdefull.

Jag vet inte om det är ett trick som funkar hos er men eftesom jag pratar extremt  mycket med barn i olika åldrar genom mitt jobb så försöker jag att aldrig ställa frågor som kan besvaras med ja eller nej.