Fröken Allvar skrev 2023-02-20 11:04:50 följande:
Tack för ett trevligt svar. Jag utgår frå svaret för att göra nya reflektioner. Om vi börjar i det vi har gemensamt, att vi inte står ut med våra politiker. Regeringen. Herregud, som du säger. Du blir liksom jag irriterad allt som oftast när du ser presskonferenser och intervjuer. Jag tänker att man retar sig på dem som har inflytande över en, vars inflytande man inte kan avlägsna. Vi har en demokrati och de som hamnar i regeringen gör det för att den som vunnit flest röster tycker att de är bra nog. Om man då inte håller med, utan känner att det är synd att det inte är andra politiker, så är det inte konstigt att bli irriterad.
På samma sätt är det för mig med kultur. Jag är intresserad av kultur och blir äcklad över på vilket sätt man hanterar kultur på kultursidorna. Greta Thurfjell har gift sig och tagit över en betydande del av litteraturrecensionerna på DN, som hon delvis ägnar åt att beskriva sig själv och sin läsning. Det är jag ofta ointresserad av då jag blir ledsen över att läsa om hur hon (säkert för kulturvärlden allmängiltigt) tänker, vilket gör min upplevelse av DNs kultursidor sämre. Vi bytte morgontidning till Svenska Dagbladet för kultursidornas skull, men tyvärr har de förändrats i samma riktning. till och med Under strecket har blivit en plats för personlig reflektion. Det har skett gradvis det senaste året. Jag är den kokta grodan. Tidningar där jag tidigare kunde läsa om kultur och ibland hitta något att gå iväg på har förvandlats till platser där jag får läsa om skribenternas skilsmässor, celibat, negativa känsla för barnens kärlek till influencers med fel dialekt (östgötska är fult) , renoveringsprojekt, husköp, husförsäljningar, cancer, otrohet, förlossning, planer för ett andra barn och utifrån detta förplanerat sex, och så vidare. Alltså ungefär samma ämnen som ymnigt förekommer på Familjeliv. Det är inte så att jag varit helt ointresserad av ämnena. Till exempel Hanna Hellquists texter om sin egen alkoholism och smuts har intresserat mig, då det är ovanliga ämnen i en tidning. Just därför blev jag så knäckt över att hon skrev som hon gjorde om någon som kunde varit jag, en liten tant som kom fram.
Jag kan även känna att jag undrar vad jag egentligen gör här på forumet när det som skrivs ofta är så nedlåtande och har sådan låg kvalitet. På sista tiden upplever jag dock att det blivit något bättre hur folk skriver, men det kan vara en slump.
Vi har alla något vi blir irriterade över säger du, javisst, om det bara var lite irriterande, men min värld som bygger på intresse för kultur och intresse för andra människor har kantrat betänkligt.
Så min fråga är hur jag ska räta upp mig igen. Går det ens utan att släppa allt som har med den så kallade kulturvärlden att göra.?Till saken hör att de flesta skriver på ett sätt som gör att man lär känna deras tankevärld och känslovärld, vilket gör det hela ännu mer intimt. Lösningen får nog bli de döda. På Under strecket tas döda författare och konstnärer då och då upp.
De döda som inte är bortglömda är ofta människor som många fäst så stor vikt vid att man minns dem århundraden senare. Så ja, jag ska väl sluta att fästa vikt vid vad tidningskrönikörer uttrycker. Och inte titta mer på exempelvis Babel.
Men du, det finns bra tidskrifter om kultur. Kolla runt på nätet och på biblioteket.
Varför plåga dig själv med något du inte mår bra av? Att du kan rabbla upp alla de irriterande exemplen tyder på att du fäster alldeles för stor vikt vid vad dessa vanliga människor skriver.
Håller för övrigt med om att det är en självcentrerad trend på kultursidorna. Jag tycker dessutom att det verkar pågå en lågmäld påverkanskampanj för poly-relationer och en allmän upplösning av sexualmoral i media. Det gillar jag inte. Men det är en annan tråd.
