Barnfrågan splittrar oss

Är man, och har faktiskt själv varit den som "inte varit redo" för barn. Det ledde till separation och trots att det var jobbigt så är jag så glad att jag inte gick med på det. Hon har idag tre barn och jag är skitglad för hennes skull. Har även idag insett barn inte är min väg att gå, det livet är inte för mig, men den insikten är ju inte helt lätt att komma till, det kan ta sin tid. 

Cred till din sambo som är ärlig med att han inte är redo, men ett minus till honom för att han inte fullt ut förstår (eller vill förstå) att ditt fönster är snävare än hans och att du inte har samma tid att vänta. Och kanske är det så att han aldrig vill ha barn.

Jag skulle säga lämna, dels för att ett redan knaggligt förhållande inte blir bättre av barn, utan nästan alltid sämre, och dels för att det ju oftast tar ett par år att med en ny partner komma till punkten där man känner varandra tillräckligt väl för att ta steget och skaffa barn. 

Formellt var det väl hon som tog steget och avslutade det. Båda var ledsna eftersom att vi trots allt tyckte om varandra. Vi pratade igenom det och var båda rätt överrens när det väl sjunkit in. Vi visste ju vid det laget att vi hade helt olika livsmål. Vad hände sen.. tja jag gick vidare, fick ett bra liv. Vi önskar fortfarande varandra god jul och så. Hon har som sagt tre barn och verkar lycklig med barnens pappa, så det var helt rätt val för oss båda. 

Visst är det jättesvårt. Och det beror väl dels på om du upplever att din kille inte alls kommer att vela ha barn, kontra om han bara vill vänta och du känner att det finns tid att vänta (med en rimlig chans att han ändrar sig). Men är du i samma sits som mitt ex var (och till stor del TS verkar vara) så kan det vara så att det svåraste beslutet är det rätta, det är något du måste reflektera dig fram till. Att han är mannen i ditt liv nu betyder inte att han alltid kommer att vara det.. tyvärr. Vi ändras ju genom hela livet och det gör även våra mål och prioriteringar.