Tuff barndom, dålig impulskontroll

Bara för att man vuxit i samma familj betyder inte att man har haft samma upplevelse av sin uppväxt.

Kan spela roll vad för grundtemperament man har, var i syskonskaran man är och hur ens övriga situation sett ut (om och när man gick på förskola, hur skolan fungerade, relationer med andra vuxna och vänner etc).

Er uppväxt låter förskräcklig och det är verkligen inte konstigt att din syster är påverkad av den. 
Det är bristande omsorg och psykisk misshandel så att det skriker om det.
Just labilt beteende hos omsorgspersonerna kan skapa väldigt mycket skada och otrygghet hos barn och kan resultera i otrygga anknytningsmönster även i vuxen ålder.

Du skriver att du släppt det som har hänt och det kanske du har.
Men det kan även vara så att du bara lagt locket på och att det ändå påverkar dig mer än du tror.
Om du har tankar kring att din syster är svag som ältar och att hon borde "bara" släppa det kan isåfall tyda på att även du bär spår av det som har hänt. Men att du har förträngt känslorna och intalar dig själv att du är opåverkad för att inte också vara "svag".
Du kanske dessutom fått rollen som den starka och faktiskt aldrig tillåtits få känna efter...
Du vill hjälpa din syster...
Ett sätt är ju att fundera på varför hennes ältande stör dig...kan det ha något med dina egna känslor kring er uppväxt? Det kanske är jobbigt för dig att grotta i det förflutna? Tror det kan vara bra att ha koll på dina känslor innan du försöker stötta henne så att du inte lägger dina känslor på henne....

Om du verkligen känner dig "klar" så skulle jag råda dig att lyssna och sedan bekräfta henne.
Ge henne bekräftelse på att det föräldrarna utsatte er för inte var ok.
De gjorde säkert så gott de kunde utifrån sina förutsättningar men de var vuxna och ni var barn och att hon och du är utan skuld. 
Bekräfta henne i att hennes känslor är ok, att det är förståeligt att hon bär spår. Tala om för henne att hon duger oavsett och att hon förtjänar att må bra. 
Bekräfta henne i att man inte är svag för att mår dåligt och att det finns hjälp att få.
Att det går att må bättre.
Ge henne bekräftelse och hopp utan att döma

Du kan läsa mer om anknytning här:
www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning

Håller med förra skribenten. Att misshandla inför barnen är idag olagligt och straffbart. 

Det pågick ingen misshandel? Ingen fick slag eller sparkar 

Det er pappa gjorde räknas absolut som misshandel. Men om han inte slog någon är det inte säkert att juridiken räknar det som det. Däremot har han utan tvekan gjort sig skyldig till olaga hot. 

Jag får känslan av att du förminskar ditt syskons känslor bara av hur du uttrycker dig här och att du tycker hon är jobbig som ältar det gamla och vill att hon ska ha det överstökat. Det är psykisk misshandel att hota och skrika framför barn. Och att ha en labil förälder sätter sina spår och förhindrar hjärnans utveckling hos barn. 

Om du vill hjälpa ditt syskon kan du börja med att utgå att hennes trauma inte är mindre värt än någon som exempelvis upplevt ett krig. Alla barn reagerar olika på trauman och för att bearbeta något så krävs det att man först accepterar det som hänt och inte försöker förminska sina/andras känslor genom att jämföra vad man själv anser vara ett trauma.

För henne har det uppenbarligen satt sina spår och hon behöver bearbeta detta och om du då vill hjälpa till så kanske du ska börja med att acceptera att hennes barndom var traumatisk för henne och det kommer ta tid för henne att bearbeta det. 

Förminskar inte, trodde bara inte de va samma sak. Men kan det vara förklaringen till att hon upplev som lite trög? Har svårt att koppla saker? Alltså hon har svårigheter. Ed minnet 

Låter som PTSD, vet du om din syster har någon samtalskontakt psykolog kurator eller annat dylik? Är detta du Kaffedraken så förstår vi dig bättre vad ditt eget ältande grundar sig i. Tack för det du delade med dig.

Till och med detta inlägg visar på att du har 0 förståelse för vad trauman gör med en person.

Trög? Så förminskande ord. Många använder det på ett nedsättande sätt.
Ja, det är högst normalt att de som varit med om trauman (särskilt i låg ålder då hjärnan utvecklas) inte tänker lika snabbt och klart som de som inte upplevt trauman.
Det är stress. långvarig stress. Dessutom svår emotionell stress, vilket är värre än "vardagsstress".