är man otrogen så älskar man inte sin partner

Men en hypotetisk fråga, är det rimligt att kräva att man ett helt långt liv tillsammans inte ska kunna göra misstag?

Jag har varit tillsammans med min man halva mitt liv nu. Aldrig varit otrogen någon av oss (hoppas jag :) ) men om han skulle komma hem efter en konf och berätta att han under berusning och i stundens hetta  fick ihop det med en tjej.. en dum engångsgrej? är det verkligen hela världen? Såklart hade jag blivit jätteledsen men samtidigt, vi ska leva ett helt liv tillsammans, kanske 40 år till. Är det rimlig att ha en förväntan på att inga misstag kan ske under resans gång? Jag vet inte. sitter här och är lite småfilosofisk denna fredag eftermiddag :) men tycker diskussionen om otrohet ofta blir så svart på vitt. Trogen - bra. Otrogen- svin.

Jag tycker du ställer rimliga frågor.

En stark relation bygger för mig på tillit OCH förmågan att förlåta och gå vidare. Inom gränser naturligtvis. De gränserna vet man inte var de går förrän man hamnar i en relationskris (exempelvis genom uppdagad otrohet).

Har själv en partner sedan mer än 10 år och vi har barn ihop. Mig veterligen har hon aldrig varit otrogen (inte jag heller för den delen). Skulle det ske och om det var ett misstag så hoppas jag att jag skulle kunna förlåta henne eftersom jag älskar och vill leva tillsammans med henne. Men det vet man ju som sagt inte förrän och om det händer.

Man kan älska fler men på olika sätt. De flesta håller sig till sin partner och låter det vara så. Sen finns det andra som inte klarar det. Kan bero på flera olika saker. Man kan älska sin partner över allt annat men ändå ha känslor för någon annan. Jag vet.

Jag kan inte garantera att oavsett tid, oavsett vad som händer, oavsett oförutsedda situationer, oavsett hur livet förändras, så kan jag inte garantera med 100% säkerhet att jag aldrig mer kommer att vara otrogen.  

Min man har lovat att vara trogen, jag har också lovat det. Vi menar väl och våra löften är seriöst menade, nu och under nu rådande omständigheter.
Men självfallet vet jag att våra löften aldrig kan vara absolut säkra för all framtid och oavsett förändring. 

Om jag försöker förneka detta så vet jag att jag ljuger för mig själv. Liksom alla som väljer tro på evig trohet väljer att ljuga för sig själva.

Om jag försöker vara så objektiv som är rimligt, om jag tar hänsyn till hur livet och situationer riskerar att förändras under lång tid, tycker jag inte det är rimligt kräva av en annan människa att denna under t ex 50-60 år av sitt liv inte en enda gång får ha sex eller känna förälskelse till någon annan.
Jag tycker det är orimligt av någon att kräva det av mig.

Jag och min man älskar varandra och vi har ett underbart liv. 
Vi har levt tillsammans under många år och vi har gått igenom rätt mycket tillsammans, i stort som i smått, ibland ganska svåra saker och mera ofta väldigt fina och helt fantastiska saker.
En grundläggande och stark ömsesidig kärlek har alltid präglat vår relation och faktum är att kärleken har stärkts med tiden och vi har aldrig haft det bättre och vi har aldrig varit mera kära i varandra än vad vi är nu.
Jag vågar tro att såväl jag själv, min man och vår gemensamma relation innehåller så mycket kärlek så det är svårt, sannolikt helt omöjligt, för dig att förstå.
Jag förstår att du saknar allt som ens skulle kunna likna sådan kärlek.
Jag förstår att du personligen inte befinner dig på ett sådant plan att du har förmåga, eller möjlighet, i ditt liv att skänka en annan människa sådan kärlek och jag är ledsen för att du inte får möjlighet att känna dig så älskad.

Men hur mycket du än vill, hur mycket du än önskar lyckas med det, kan du aldrig någonsin lyckas påverka vår kärlek i någon negativ riktning.

Mitt råd till dig är att öppna ditt sinne till att sträva efter att skänka kärlek och därmed öka dina egna chanser att få kärlek.
Gör ditt eget val att ägna dig åt det i stället för att slösa din energi på att försöka påverka mig och vår kärlek eller påverka andra människor, deras liv och deras kärlek i en negativ riktning så som du verkar önska.

Försök gärna själv att känna glädje inför att andra människor upplever kärlek, i stället för att känna hat eller förakt till glada och kära människor, så ska du se att dina egna chanser att uppleva kärlek också ökar.

Jag liksom de flesta har inställningen att löften ska hållas. Vare sig jag eller min man struntar i våra löften.
De allra flesta räknar nog med det när man i god tro och med välvilja avger sina löften.
Det gäller nog för alla löften, även t ex religiösa löften eller löften om världsfred. 
Men historien visar tyvärr att senare i tiden och under andra omständigheter kommer de allra flesta löften någon gång att brytas, förr eller senare, såväl stora som små löften.
Du vet att detta är sant,
oavsett vad du eller någon annan tycker om det eller vilka känslor det framkallar hos dig.
Den som försöker inbilla sig själv något annat den väljer att ljuga för sig själv.
Och kanske är det enligt dig både vanligt och normalt, det bästa alternativet, att medvetet välja att ljuga för sig själv? Ja, det är ok i så fall, du är självfallet fri att ljuga för dig själv.
Men du kan aldrig tvinga mig eller någon annan att ljuga för sig själv.

Du är fri att inbilla dig att evig trohet inte skulle vara svårt.
Historien visar något annat. 
Rent generellt är inte människor evigt trogna sina löften, vare sig trohetslöften, religiösa löften, politiska löften, löften om fred mellan länder eller några andra löften överhuvudtaget.
Om nästan alla löften någon gång bryts pga av att det är svårt eller om det är pga någon annan anledning låter jag vara osagt. Fakta är att nästan alla löften bryts någon gång, oavsett vad du tycker om det och oavsett om du försöker inbilla dig själv något annat.

Om du väljer att så starkt fördöma alla jordens människor som någonsin har brutit ett löfte så blir du snart rätt ensam...

Om man blir trött på sin partner kan man absolut välja att skilja sig, om man föredrar det. Men det är inte alls den enda utvägen för de allra flesta.
Andra kanske väljer och föredrar att jobba på sin relation för att komma över problemet, att åter väcka upp kärleken, för att komma över och för att ändra att man tröttnat på sin partner. 
I mitt eget fall hade jag inte alls tröttnat på min partner, jag hade inte alls slutat att älska honom, när jag valde att vara otrogen.
Om jag hade slutat att älska min make så hade jag sannolikt valt att skilja mig. Men det har aldrig varit aktuellt eftersom jag alltid har känt djup och stark kärlek till honom.
Men det där med äkta djup och stark kärlek är ju sannolikt något som du inte kan relatera till.

Jag och min man är helt överens om att man aldrig kan hindra sin partner från att vara otrogen och vi känner mycket väl till att alla löften någon gång och under några omständigheter riskerar att brytas.
Vi älskar varandra på ett underbart sätt men vi är därför inte blint naiva.

Jag respekterar att du utifrån din egen utgångspunkt väljer att se helt annorlunda på människor, på kärlek och på livet i stort. Du väljer att fördöma andra människor.
Du har inget annat val än att respektera att väldigt många människor, däribland jag och min älskade man, inte är lika fördömande mot våra medmänniskor och att vi inte delar din negativa och mörka syn på livet och på kärleken.

Jag önskar verkligen att du får möjlighet uppleva kärlek.
Men för att få den möjligheten tror jag att du själv behöver fatta ett medvetet beslut att ändra din livsåskådning och att helt ändra ditt sätt att se på medmänniskor.

Tänk dig det här scenariot:

Din hustru har fått cancer och kommer troligen inte att leva längre än ett par år till. Hon kan inte ha sex under den tiden, och är deprimerad och inåtvänd. Hon är inte intresserad av fysisk närhet över huvud taget. 

Ni älskar varandra och du skulle aldrig lämna henne. Ni har levt ihop länge och du tänker ta hand om henne så länge hon lever.

Men du saknar enormt att vara nära en annan människa fysiskt. Du får kontakt med en kvinna som inte vill bli sambo eller gifta sig, utan som söker sexuell kontakt med en fast älskare. 

Din hustru vet inte om det, och ni har för länge sen talat om att ett snedsteg kan vara okej. Inte fråga - inte berätta. Hon kan fantisera om att du är otrogen, men har i så fall förståelse för det. Hon vill inte veta.

Vore det helt omoraliskt och förkastligt att vara otrogen i det läget?