• Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:06
    822 visningar
    15 svar
    15
    822

    Kan man verkligen älska någon som inte älskar en tillbaka?

    Har klurat lite på den här frågan och inser att den inte är lätt. När det talas om kärlek här på FL så slås jag av hur ofta tråd skrivarna blivit svikna och illa behandlade av sina partners men ändå avslutar med att hen älskar partnern ändå.

    För mig låter det absurt, det är klart som korvspad att när man älskar någon so behandlar man inte varandra illa. Det är lika självklart att jag aldrig skulle älska någon som inte älskade mig och behandlar mig med kärlek och respekt.

    Vad tror ni? 
    Varför älska någon som inte älskar tillbaka? 

  • Svar på tråden Kan man verkligen älska någon som inte älskar en tillbaka?
  • Thu 2 Mar 2023 17:09
    #1
    +1

    Det är klart man kan. Kärlek, och framför allt förälskelse är ju det som sker i den egna hjärnan. Men på frågan om det finns kärlek i förhållandet, så krävs det ju två.

  • Anonym (ABC)
    Thu 2 Mar 2023 17:10
    #2

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 

  • Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:38
    #3
    Anonym (ABC) skrev 2023-03-02 17:10:46 följande:

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 


    Kanske är det så som du säger att har man växt upp i en dysfunktionell familj så har man ingen "måttstock" för hur ett kärleksfullt förhållande fungerar. 
    Det skulle med andra ord innebära att det "dysfunktionella" ärvs till nästa generation. 
    Blir lite förskräckt över detta 

    Vad tycker du?
  • Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:38
    #4
    Anonym (ABC) skrev 2023-03-02 17:10:46 följande:

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 


    Kanske är det så som du säger att har man växt upp i en dysfunktionell familj så har man ingen "måttstock" för hur ett kärleksfullt förhållande fungerar. 
    Det skulle med andra ord innebära att det "dysfunktionella" ärvs till nästa generation. 
    Blir lite förskräckt över detta 

    Vad tycker du?
  • Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:40
    #5
    Anonym (ABC) skrev 2023-03-02 17:10:46 följande:

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 


    Visst är det upp och nergångar i alla relationer men det måste väl finnas några "röda linjer"
    Vad tror du?
  • Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:40
    #6
    Anonym (ABC) skrev 2023-03-02 17:10:46 följande:

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 


    Visst är det upp och nergångar i alla relationer men det måste väl finnas några "röda linjer"
    Vad tror du?
  • Aviga
    Thu 2 Mar 2023 17:40
    #7
    Anonym (ABC) skrev 2023-03-02 17:10:46 följande:

    Man rår inte för sina känslor. Sedan tror jag att man även i en dålig relation har bra stunder, vilket gör att man fortfarande älskar sin partner och lever på hoppet. Sedan finns det människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer där man inte lärt sig hur sund kärlek ser ut. 


    Visst är det upp och nergångar i alla relationer men det måste väl finnas några "röda linjer"
    Vad tror du?
  • Thu 2 Mar 2023 17:48
    #8
    Aviga skrev 2023-03-02 17:38:26 följande:
    Kanske är det så som du säger att har man växt upp i en dysfunktionell familj så har man ingen "måttstock" för hur ett kärleksfullt förhållande fungerar. 
    Det skulle med andra ord innebära att det "dysfunktionella" ärvs till nästa generation. 
    Blir lite förskräckt över detta 

    Vad tycker du?
    Precis så är det. 
  • Thu 2 Mar 2023 18:15
    #9

    Naturligtvis borde man tänka så. De som inte tänker så är i regel personer som har vuxit upp under dåliga förhållanden. Då förstår man inte att man har ett värde, att man förtjänar bättre. Det krävs oftast terapi för att kunna tänka om där. 
    Men det är inte verkligen kärlek, det är beroende och känslan att man inte kan få någon bättre. Eller rentav att man inte vet att det kan vara bättre. 

  • Anonym (kille­n)
    Thu 2 Mar 2023 22:02
    #10
    +2
    Aviga skrev 2023-03-02 17:06:45 följande:
    Har klurat lite på den här frågan och inser att den inte är lätt. När det talas om kärlek här på FL så slås jag av hur ofta tråd skrivarna blivit svikna och illa behandlade av sina partners men ändå avslutar med att hen älskar partnern ändå.

    För mig låter det absurt, det är klart som korvspad att när man älskar någon so behandlar man inte varandra illa. Det är lika självklart att jag aldrig skulle älska någon som inte älskade mig och behandlar mig med kärlek och respekt.

    Vad tror ni? 
    Varför älska någon som inte älskar tillbaka? 
    Var och en äger sin egen kärlek, det är som Tukt skriver - någonting som finns och händer inne en själv, från förälskelse till kärlek.

    Det är också som du och andra i tråden säger, att de som har formats i en dysfunktionell primärrelation som barn kommer omedvetet att blanda ihop kärlek med de dysfunktionella situationerna och relationerna och det kommer att väcka och röra upp de känslor som leder fram till förälskelse. Det går att lära om, men någonstans så finns kanske de grundläggande mönstren från det dysfunktionella kvar. 

    Med två personer som dras med sina egna dysfunktionella mönster för känslor så kan det gå väldigt fel - tyvärr så formas barnen av att badas i de dysfunktionella situationerna och relationerna. Kanske lever familjen utan ett större skyddsnät för barnen som kan ge och visa dem sunda relationer, med det tar barnen med sig de dysfunktionella mönstren till sina egna framtida relationer och formar sina anknytningsmönster.

    Jag känner människor som med automatik omedvetet gör allt de kan för att bekräfta sina inlärda anknytningsmönster av att inte vara värda att älska - det de lärde sig som barn i sina primära relationer. Denne person utvecklar starka känslor för personer som med sina anknytningsmönster kommer agera på ett sätt som personen upplever att vara avvisad - om denne inte blir avvisad så spelas en rad olika skeenden upp som för att få den andra att avvisa personen eller för att personen ska få ett bevis för att denne inte är avvisad som den ändå inte har hela förmågan att acceptera känlsomässigt. 

    Kärlek är inte lätt.

    Själv drogs jag till en speciell typ av tjejer och kvinnor. Men jag var redan i tonåren mycket medveten om mina dysfunktionella grundmönster och erfarenheter jag hade med mig. Så jag valde bort de som visade intresse. I stället kom jag så småning om att landa i en realtion där våra bådas dysfunktionella grundmöster spelades upp till stor förskräckelse.  

    Jag sade många gånger under åren vi levde ihop att 'det där är inte jag, det där är andra personer du har  erfarenheter av - hon sa att jag hade rätt, men att det var svårt för det hon sa var jag men visste att det inte var jag var det enda hon hade erfarenhet av. Innan det hade gått så långt att det helt spårat ut hade jag förstånd att för barnens skull avbryta allt - barn ska inte växa upp i det vi delade och skapade.

    Det var ingen lätt separation - hon vill forstätta men inte ha mig, jag var olyckligt kär i min sambo, Hon ville att vi skulle vara särbo och hon drev många konflikter mot mig där hon försökte använda skolan, rektorer, soc då jag inte ville det och slutade älska henne då jag till slut förstod omfattningen av allt annat hon hållit på med under vår relation. Jag var aldrig svartsjuk under förhållandet trots att jag visste en del redan då.

    Hon hade till slut fått sina grundmönster bekräftade - att hon inte var värd att älska och åter blev avvisad och lämnad, nu av den enda som kände låtit henne var den hon var och älskat den hon var och den hon älskat mer än hon trodde det var möjligt för henna att älska någon. Jag hade fått mina grundmönster bekräftade - att jag själv och mina egna gränser inte var värda att respektera och att stå ut med övergrepp om till slut blev fysiska. 

    Till min stora lycka har vi både kommit ut från kaoset vi skapade med ett barn som har klarat sig bra trots det den vuxit upp med  - när hen själv bildar familj så får vi se hur mycket som spelas upp igen. Vårat barn känner sig otroligt älskad av oss båda och vi klarar nuförtiden av att hantera alla svåra erfarenheter vi gav varandra och ha en bra föräldrarelation till barnet vi båda älskar och finns för. 
  • Anonym (ABC)
    Thu 2 Mar 2023 22:06
    #11
    Aviga skrev 2023-03-02 17:38:26 följande:
    Kanske är det så som du säger att har man växt upp i en dysfunktionell familj så har man ingen "måttstock" för hur ett kärleksfullt förhållande fungerar. 
    Det skulle med andra ord innebära att det "dysfunktionella" ärvs till nästa generation. 
    Blir lite förskräckt över detta 

    Vad tycker du?

    Ja, jag tror det ärvs i vissa fall. Sedan kan det bli bra ändå för vissa, eftersom man har andra vettiga personer i sitt nätverk. 


    Men jag tycker att man ofta läser att folk med problem har haft tuffa barndomar. 

  • Aviga
    Sat 11 Mar 2023 16:00
    #12
    Anonym (killen) skrev 2023-03-02 22:02:11 följande:
    Var och en äger sin egen kärlek, det är som Tukt skriver - någonting som finns och händer inne en själv, från förälskelse till kärlek.

    Det är också som du och andra i tråden säger, att de som har formats i en dysfunktionell primärrelation som barn kommer omedvetet att blanda ihop kärlek med de dysfunktionella situationerna och relationerna och det kommer att väcka och röra upp de känslor som leder fram till förälskelse. Det går att lära om, men någonstans så finns kanske de grundläggande mönstren från det dysfunktionella kvar. 

    Med två personer som dras med sina egna dysfunktionella mönster för känslor så kan det gå väldigt fel - tyvärr så formas barnen av att badas i de dysfunktionella situationerna och relationerna. Kanske lever familjen utan ett större skyddsnät för barnen som kan ge och visa dem sunda relationer, med det tar barnen med sig de dysfunktionella mönstren till sina egna framtida relationer och formar sina anknytningsmönster.

    Jag känner människor som med automatik omedvetet gör allt de kan för att bekräfta sina inlärda anknytningsmönster av att inte vara värda att älska - det de lärde sig som barn i sina primära relationer. Denne person utvecklar starka känslor för personer som med sina anknytningsmönster kommer agera på ett sätt som personen upplever att vara avvisad - om denne inte blir avvisad så spelas en rad olika skeenden upp som för att få den andra att avvisa personen eller för att personen ska få ett bevis för att denne inte är avvisad som den ändå inte har hela förmågan att acceptera känlsomässigt. 

    Kärlek är inte lätt.

    Själv drogs jag till en speciell typ av tjejer och kvinnor. Men jag var redan i tonåren mycket medveten om mina dysfunktionella grundmönster och erfarenheter jag hade med mig. Så jag valde bort de som visade intresse. I stället kom jag så småning om att landa i en realtion där våra bådas dysfunktionella grundmöster spelades upp till stor förskräckelse.  

    Jag sade många gånger under åren vi levde ihop att 'det där är inte jag, det där är andra personer du har  erfarenheter av - hon sa att jag hade rätt, men att det var svårt för det hon sa var jag men visste att det inte var jag var det enda hon hade erfarenhet av. Innan det hade gått så långt att det helt spårat ut hade jag förstånd att för barnens skull avbryta allt - barn ska inte växa upp i det vi delade och skapade.

    Det var ingen lätt separation - hon vill forstätta men inte ha mig, jag var olyckligt kär i min sambo, Hon ville att vi skulle vara särbo och hon drev många konflikter mot mig där hon försökte använda skolan, rektorer, soc då jag inte ville det och slutade älska henne då jag till slut förstod omfattningen av allt annat hon hållit på med under vår relation. Jag var aldrig svartsjuk under förhållandet trots att jag visste en del redan då.

    Hon hade till slut fått sina grundmönster bekräftade - att hon inte var värd att älska och åter blev avvisad och lämnad, nu av den enda som kände låtit henne var den hon var och älskat den hon var och den hon älskat mer än hon trodde det var möjligt för henna att älska någon. Jag hade fått mina grundmönster bekräftade - att jag själv och mina egna gränser inte var värda att respektera och att stå ut med övergrepp om till slut blev fysiska. 

    Till min stora lycka har vi både kommit ut från kaoset vi skapade med ett barn som har klarat sig bra trots det den vuxit upp med  - när hen själv bildar familj så får vi se hur mycket som spelas upp igen. Vårat barn känner sig otroligt älskad av oss båda och vi klarar nuförtiden av att hantera alla svåra erfarenheter vi gav varandra och ha en bra föräldrarelation till barnet vi båda älskar och finns för. 
    Det tog lång tid för mig att svara eftersom det rörde upp så mycket i mig. Men tack för ditt fina svar.

    Mina tankar krig vad du beskriver känner jag så väl igen.

    Skräcken att sätta barn till värden på grund av det h...vete man själv upplevt.
    Oförmågan att sätta gränser mm.

    Jag hade tur och lyckades ta mig ur den onda cirkeln

    Jag träffade en man som i princip hade samma problem med anknytning och tillit . Vi började vår relation med att vara totalt öppna mot varandra eller som han en gång sa "gentemot dig är jag totalt hudlös" . Tack vare detta lyckades vi tillsammans bygga upp ett liv med kärlek och respekt ,

    Vi älskade varandra och fick en fin tid tillsammans som tyvärr blev för kort.
     
  • Anonym (kille­n)
    Sat 11 Mar 2023 16:22
    #13
    +1
    Aviga skrev 2023-03-11 16:00:06 följande:
    Det tog lång tid för mig att svara eftersom det rörde upp så mycket i mig. Men tack för ditt fina svar.

    Mina tankar krig vad du beskriver känner jag så väl igen.

    Skräcken att sätta barn till värden på grund av det h...vete man själv upplevt.
    Oförmågan att sätta gränser mm.

    Jag hade tur och lyckades ta mig ur den onda cirkeln

    Jag träffade en man som i princip hade samma problem med anknytning och tillit . Vi började vår relation med att vara totalt öppna mot varandra eller som han en gång sa "gentemot dig är jag totalt hudlös" . Tack vare detta lyckades vi tillsammans bygga upp ett liv med kärlek och respekt ,

    Vi älskade varandra och fick en fin tid tillsammans som tyvärr blev för kort.
     
    Hjärta

    Det var fint det ni lyckandes göra tillsammans.

    i mötet med de andra ser vi vilka vi är - eller så ser vi det inte, när det stormar och sårbarheterna ömmar mer och hudlösheten är för läskig det lätt att falla tillbaks till de gamla mönstren.

    att möta öppenhet och sårbarhet med sin egen öppenhet och sårbarhet kräver en leap of faith - kanske inte mest i tilltro till den andra utan i tilltro till sig själv och sitt eget värde och förmåga. Våga vara hudlös, trots rädsla, skam och skuld.

    Själv jobbar jag med tilltron till mig själv. 
  • Aviga
    Sat 11 Mar 2023 16:57
    #14
    Anonym (killen) skrev 2023-03-11 16:22:52 följande:
    Hjärta

    Det var fint det ni lyckandes göra tillsammans.

    i mötet med de andra ser vi vilka vi är - eller så ser vi det inte, när det stormar och sårbarheterna ömmar mer och hudlösheten är för läskig det lätt att falla tillbaks till de gamla mönstren.

    att möta öppenhet och sårbarhet med sin egen öppenhet och sårbarhet kräver en leap of faith - kanske inte mest i tilltro till den andra utan i tilltro till sig själv och sitt eget värde och förmåga. Våga vara hudlös, trots rädsla, skam och skuld.

    Själv jobbar jag med tilltron till mig själv. 
    Du har nog rätt. Vi måste våga lita på oss själva för att känna tillit till andra. 
    Du gör ett viktigt jobb för dig själv och de runt omkring dig.

    Tänker på dig och önskar dig allt gott
    Hjärta
  • Faktis­ktmoti­veradb­ra
    Sun 12 Mar 2023 10:53
    #15

    Vi började vår relation med att vara totalt öppna mot varandra eller som han en gång sa "gentemot dig är jag totalt hudlös" . Tack vare detta lyckades vi tillsammans bygga upp ett liv med kärlek och respekt ,

    ---------

    Najs.
    Man måste kunna visa känslighet för att kunna HA relation med en kvinna.
    Jag ska jobba såhär. Tack för instinkten.

Svar på tråden Kan man verkligen älska någon som inte älskar en tillbaka?