Föräldrar som är besatta av sitt föräldraskap

Jag blir nästan matt när jag ser vissa föräldrar och deras helt sinnessjuka engagemang till sina barn.

Nu pratar vi inte om att föräldrarna skjutsar barnen till fotbollsträningar utan de börjar vid förlossningen eller kanske t o m innan det?.

Dom ska babypotta, dom ska ge smakupplevelser när barnen är fyra månader, dom sönder analyserar vad barnen ska få äta, sedan vid sex månaders ålder så ska dom låta barnen äta själva. Dom ska prata på ett visst sätt med sina barn, dom ska lära sig babytecken, amma till barnen börjar högstadiet, det ska samsovas, barnen får inte äta halvfabrikat, inget socker.

Allt ska vara perfekt verkligen. Och självklart ska dom göra detta i någon sekteristisk grupp där man träffar andra föräldrar som är minst lika besatta så man kan ge råd om hur dom ska sjala sina barn eller hur man masserar bebisen.

Är detta verkligen friskt? 

Jag blir nästan matt när jag ser vissa föräldrar och deras helt sinnessjuka engagemang till sina barn.

Nu pratar vi inte om att föräldrarna skjutsar barnen till fotbollsträningar utan de börjar vid förlossningen eller kanske t o m innan det?.

Dom ska babypotta, dom ska ge smakupplevelser när barnen är fyra månader, dom sönder analyserar vad barnen ska få äta, sedan vid sex månaders ålder så ska dom låta barnen äta själva. Dom ska prata på ett visst sätt med sina barn, dom ska lära sig babytecken, amma till barnen börjar högstadiet, det ska samsovas, barnen får inte äta halvfabrikat, inget socker.

Allt ska vara perfekt verkligen. Och självklart ska dom göra detta i någon sekteristisk grupp där man träffar andra föräldrar som är minst lika besatta så man kan ge råd om hur dom ska sjala sina barn eller hur man masserar bebisen.

Är detta verkligen friskt? 

Jag förstår inte varför du bryr dig om andras föräldraskap? 

Jag tycker å andra sidan att det är rätt härligt att läsa om allt det du raddat upp, att läsa att folk är så måna om sina barn och bara vill det de tror är det bästa för dem. Speciellt när det gäller samsovning, då jag själv tror att ett barn mår som bäst när man följer dess behov av närhet och trygghet.

Fast vissa grejer du radar upp är väl inget särskilt? Smaksensationer från 4 månader är vad bvc rekommenderar (alltså litet slick på fingret, nått kryddmått här och där etc). Vissa barn vägrar annat än samsovning. Socker till bebisar/småbarn, varför skulle man ge det? De vet inte vad det är, ber inte om det själv, det är inget nödvändigt utan kan tvärtom vara ohälsosamt så varför ge? Att låta barnen äta själv vid 6 mån är väl inget konstigt heller. Vissa barn vägrar puréer eller klarar bitar jättefint. Så varför inte låta barnet sitta och äta själv när den kan det och är nöjd så, istället för att insistera på att mata ändå? Då kan en själv ju också fokusera på att äta sin egen mat under tiden.

Ja, jag skulle säga att det är alldeles normalt, särskilt med första barnet. Det är naturligt att man är mån om sitt barns bästa. Det fascinerande tycker jag däremot är kontrasten mellan tiden innan och efter barnets första födelsedag. 

De sex första månaderna ska barnet äta supernyttig specialmat (dvs smakisar gjorda på ekologiska grönsaker och rent kött, ingen sås, inget salt eller kryddor) medan övriga familjen äter färdigköpt korv och makaroner. Efter första året så tycker man plötsligt att barnet kan äta samma sak som övriga familjen. När barnet är 11 månader är man snudd på beredd att säga upp kontakten med svärmor för att hon doppat fingret i efterrätten och låtit barnet smaka, men så fort barnet fyllt ett och fått prova födelsedagstårta är det självklart att barnet ska få lördagsgodis, lite chips till fredagsmyset och en egen bulle när familjen fikar, tre gånger i veckan. Innan året sätts det upp skynken i vardagsrummet, för tänk vilken horrör om bebisen sitter i soffan och råkar vinkla huvudet så att blicken hamnar på tv:n när den råkar vara på. Efter året är 4 timmars skärmtid om dagen inget att oroa sig för, det är ju så utvecklande med babblarna.