Hur vet man när det är dags att skiljas?
Jag är gift med en man sedan lång tid tillbaka, vi har varit ett par i 19 år och har ett väldigt sammanflätat liv med gemensam ekonomi, barn, hund, hus, landställe, gemensamma vänner och bra relationer till varandras släktingar. Så där som det ofta blir efter ett långt liv tillsammans.Nu står jag i ett vägskäl där jag inte längre vet vad jag vill. Jag har tvivlat på vår relation i nära 4 år. Mycket på grund av att mina känslor har förändrats och för att jag tycker att vissa delar, viktiga för mig, saknas i vår relation.
Mycket mellan oss är bra. Min man är en bra person. Vi är bra vänner, har roligt ihop, tycker om att göra saker tillsammans och har samma värderingar i det mesta. Vår ekonomi är stabil och vi bor bra och kan unna oss lite guldkant i vardagen. Men, jag saknar en fungerande kommunikation, något vi i princip aldrig har haft, vilket gör att jag känner mig ensam och oförstådd i relationen. Jag saknar också attraktion, passion och ett sexliv. Sexlivet är typ obefintligt då jag inte tänder på honom längre av flera skäl - mycket för att han har prioriterat bort mig under så lång tid att känslorna har dött. Men även för att jag behöver mer djup i relationen för att gå igång - mer samtal, diskussioner, en känsla av att man förstår varandra och är nyfiken på varann. Han har inte det behovet och hur mycket vi än har övat och försökt tillsammans når vi liksom inte fram till en bra kommunikation. De få gånger vi har sex är det väldigt mycket fokus på hans njutning, att han ska komma och det går alltid väldigt fort. Inte alls så som jag önskar att det var, men det har liksom låst sig hos mig och eftersom jag inte tänder på honom mer blir det oftast att jag ställer upp trots att jag egentligen inte vill. Och det gör ju inte att lusten ökar i längden.
Vi har gjort försök i omgångar att prata om vår relation med familjerådgivning osv men det leder inte till något, vi ramlar alltid tillbaka i samma tråkiga nuläge.
Jag skulle kunna stanna med honom resten av livet och kanske hade det ganska ok, även om jag skulle sakna en del. Men jag börjar mer och mer känna att jag längtar ut, bort. Jag har pratat med honom om hur jag känner och han har gjort det klart för mig att det beslutet helt ligger på mig. Han säger att han är kär i och attraherad av mig fortfarande och att han inte vill att vi går skilda vägar.
Det känns som ett helt omöjligt beslut att fatta. Det känns som beslutet att gå är så väldigt egoistiskt eftersom det skulle påverka så många (min man, våra barn, våra vänner och släkt). Beslutet att stanna påverkar liksom bara mig.
Jag inser att det inte finns några garantier för att man blir lyckligare om man lämnar. Möjligheten finns ju att man ångrar sig, att man får leva ensam och olycklig resten av livet. Och då kanske det är bättre att leva olycklig i en relation? Ni som har tagit beslutet att bryta upp - hur/när visste ni att det var rätt? Och hur gick det?