Som rubriken lyder. Ni som blivit lämnade, plötsligt och uppslitande, hur lång tid tog det innan ni började må bättre? Det är tre månader sedan mitt ex lämnade mig efter ett bråk, vi var mitt uppe i en flytt och jag hade precis fått ett missfall.
Första månaden var jag helt under isen, nu jobbar jag, tränar, gör det jag ska och kan, men känner absolut noll livslust, ser inte fram emot något och saknar mitt ex konstant.
Vi var tillsammans i 1,5 år. Otroligt kära båda två, tatuerade in varandras namn. Rörande överens om att det var vi mot världen. Däremot kunde vi hamna i konflikter, första halvåret vi var ihop jobbade jag extremt mycket, sista halvåret jobbade han sjukt mycket, vi var på resande fot en del, bodde i en studentlägenhet på 30 kvm sista halvåret inför flytten till vår nya lägenhet. Så vi hade inte dom bästa förutsättningarna, ville så mycket, båda två men kraschade. Han åkte ut till sina föräldrar kvällen som sista bråket ägde rum, tror dom har haft stor inverkan på hans beslut.
jag var i chock. Han menar att det sista bråket var droppen som fick bägaren att rinna över, men aldrig kommunicerat med mig att han skulle vara nära någon bristningsgräns, så att han gjorde slut för mig kom som en chock.
jag är glad att vi bröt för jag tror vi behövde det, tyvärr verkar han stå fast vid beslutet och verkar inte tro att vi har någon framtid, förens ?om 10 år kanske våra vägar korsas igen? som han sagt när vi setts.
Ja, jag skulle väl säga att jag fortfarande var både relativt nykär och att det kom oväntat. Jag försöker nöta varje dag att allt händer för en anledning.
Vi bor i en liten stad så vi ses ofta, senast idag sprang vi på varandra, jobbar på samma sjukhus osv. Han har kvar halsbandet med mitt namn och vårt årsdatum ingraverat runt halsen. När vi ses tittar han bara på mig och ler, ger mig långa kramar. Har även hört av sig i tid och otid om strunt. Men nu har det varit radiotystnad i typ två veckor.
Har också läst lite, såg någonstans att den kemiska kärleksbiten i kroppen går ur efter ca 6 månader.
Ja. Det känns ju som han måste ha gjort det. Men han förnekar det själv. Vi var på en resa till alperna med min familj en vecka innan vi gjorde slut där han höll ett tal om att jag var det bästa som hänt honom, när jag föreslog abort innan missfallet bröt han ihop och grät osv. Så känns sjukt att man gör alla dessa saker och samtidigt funderar på att göra slut. Men vad vet jag.