Om att vantrivas...
Det var länge sedan jag var lycklig...har inte mått bra på drygt tio år.
Jag vet att mycket beror på att jag har varit med om saker som inte har bearbetats och detta har gjort att jag har hamnat i en depression.
Men allt blir värre av att jag heller inte trivs där jag bor. I denna stad har jag inte en enda vän, så jag har inget socialt liv. Ibland kommer någon och hälsar på med det är inte så ofta. Någongång åker vi och hälsar på, men det blir inte heller så ofta.
Jag saknar att ha en vän i samma stad. Då man kan ringa någon spontant och fråga "ska vi ta en promenad" eller bara gå hem till ngn och fika osv.
Dessutom är staden jag bor i inte så jättetrevlig. Inte direkt drömstället för barnen att växa upp i...
Jag vill så otroligt väldigt gärna flytta till orten där mina vänner bor. Jag saknar dem så mycket och jag skulle så gärna vilja bo närmare dem. Orten jag vill flytta till är mindre och lugnare jämfört med där vi nu bor.
Jag har känt såhär i flera års tid, så det är inget jag fått för mig bara nu...jag VILL verkligen flytta, för jag vantrivs så otroligt mycket här.
I o med att jag har svåra problem som jag måste ta itu med - det här med att jag varit med om trauman i mitt förflutna...det har gjort att jag tappat bort mig själv. Jag är så deprimerad och isolerad och mår så dåligt. Varje dag den senaste tiden ahr jag haft självmordstankar.
Min sambo säger att vi kan inte flytta när jag mår dåligt. EVENTUELLT så kanske vi kan det i framtiden när jag mår bra. Jag kan iofs förstå honom, för det är väl inte så smart att byta stad och allt när man är inne i en depression, för då kanske man inte vet vad man vill...Men min depression känns omöjlig att komma ur. Dels för att ajg mår dåligt över saker som har hänt, men också för att jag vantrivs här. Det känns som att jag behöver bo nära mina vänner och träffa dem oftare, för att få energi och ork att ta tag i mitt förflutna. Nu är jag bara ledsen, ledsen jämt och ständigt
Skälet till att min sambo inte vill flytta är att han tycker det vore fel att vårat barn skulle behöva byta skola. Vårat barn är lite blyg och osäker i nya situationer och min sambo tror att det skulle bli ett trauma att behöva byta skola och skiljas från sina vänner.
Jag kan hålla med min sambo. Jag är också osäker på hur mitt barn skulle hantera en flytt till annan stad, men samtidigt är jag rädd att mitt barn inte kommer att få ha kvar sin mamma i livet om jag ska fortsätta att må såhär.
Jag måste komma ur min depression och hitta kraft att bearbeta det förflutna.. och jag kan inte göra det när jag vantrivs här så mycket.
Jag måste poängtera att jag verkliegn älskar mina barn och jag ska verklien kämpa för att börja må bättre. Jag vill inte skada dem genom att ta mitt liv. Jag vet ju att det vore väldigt egoistiskt. Jag vill inte ha självmordstankar, men de kommer ändå och jag hatar dem och blir rädd.
Det är så svårt att sätta ord på känslorna. Det låter så egoistiskt det jag skriver och barnsligt. Det låter som att jag bara tänker på mig själv nrä jag säger att jag vill flytta.
Men jag vantrivs sååå mycket så mycket här....
