Jag förstår, att det är väldigt individuellt vad barn behöver osv. Man ska inte tvinga tillbaka barn för snabbt. Samtidigt ska man inte låta det bli någon slags spiral som de fastnar i. Sen har säkert skolan en åsikt också pga skolplikt.
Det aktuella barnet är 9 år och går i trean och hade en väldigt nära relation till den bortgångna, tänk förälder/syskon/nära far/morföräldrar eller liknande. Tänk fritt efter det.
Varför vara hemma? Livet går vidare och att stanna hemma för att sörja kan vara traumatiserande för ett barn. Man kan samtala om dödsfallet, förlusten av en älskad människa på små stunder av gemenskap, inte låta sorgen ta över vardagen.
Förstår inte frågan alls!
Det kanske är bättre för barnet att återgå så fort hen över huvud taget kan fungera igen? Det kan vara skönt i sorgen att återgå till vardagen och känna att X är död och det gör ont men allt annat är som det brukar vara.
Barnens far dog en torsdag, de var hemma på fredagen och åter i skolan på måndagen.
Viktigt att hålla fast i någon form av normalitet.
Viktigt är att lärare och skolkurator vet om att barnet är i sorg och fångar upp det under dagarna om något är tungt.
Jag skulle först och främst höra hur barnet självt vill göra. Vill barnet tillbaka till skolan, så pratar jag med läraren om hur det ligger till och skickar dit barnet. Vill barnet inte tillbaka till skolan, så skulle jag sätta en gräns på 2 veckor.
Jag var på jobbet på fredagen när min mamma dog på onsdagen. Då hade jag varit hemma måndag till torsdag, vakat på sjukhuset samt besök hos begravningsbyrån på torsdagen. Kändes skönt att arbeta på fredagen. Man sörjer inte mindre för det. Livet fortgår.
Jag var på jobbet på fredagen när min mamma dog på onsdagen. Då hade jag varit hemma måndag till torsdag, vakat på sjukhuset samt besök hos begravningsbyrån på torsdagen. Kändes skönt att arbeta på fredagen. Man sörjer inte mindre för det. Livet fortgår.
Beklagar sorgen! Det är en tuff situtation för alla! <3
Våra barn, då 9 och 11 år, fick välja själva när deras morfar gick bort. 11-åringen var hemma på måndagen och 9-åringen både måndag och tisdag.
Deras lärare informerades om vad som hade hänt och att de fick höra av sig om det var något. 9-åringen fick gå hem lite tidigare på torsdagen från skolan då det blev lite jobbigt. (Jag var hemma så det var inga problem).
Båda barnen var nöjda med sina respektive val och de fick landa lite i sorgen men kände att de sedan ville tillbaka till sina rutiner.
Utöver det så var de även lediga på begravningen. Dagen för urnsättning skedde på ett lov så det löste sig automatiskt.
Ett bra tips att ta lite udden av det värsta är att prata, prata och prata och berätta att alla känslor är tillåtna, så väl skratt som tårar. Ta hand om varandra. <3
Barnens mormor, som de stod väldigt nära och träffade varje vecka innan COVID, dog när barnen var 9 och 11.
Det hände en fredag och det var aldrig tal om att de inte skulle gå till skolan på måndagen, tvärtom var det bra att ha nåt som blev normalt och annat än sorg att tänka på. Däremot har vi gett dem tillfälle att prata, prata massor efteråt, och den yngsta har velat prata med kurator också (kopplingen död/pandemi gjorde att han utvecklade tvång kring att tvätta händerna).
Så här 2 år senare blossar sorgen upp emellanåt.
Mina barns mormor dog natten mellan fredag och lördag och de var inte hemma någonting. De var 9 och 11 år då. Ena barnet spelade fotbollsmatch lördag mitt på dagen. Inga konstigheter. Varför skulle de sluta göra det som är roligt och normalt?
Missade att skriva att morfar gick bort på söndagen så det var måndagen för 11-åringen och måndag - tisdag för 9 åringen.