Har vi inte alla behov av bekräftelse?

Alla människor behöver bli hörda och sedda, det kan man inte förneka. Däremot finns det olika grader på bekräftelsebehov skulle jag säga.

Jag tänker att du verkar "veta" mycket som jag inte alls känner igen. Du skriver att de som får många gillningar och kommentarer vill ofta bara ha uppmärksamhet och att de själva gillar andras inlägg. Vad baserar du det på? Låter mest som att du baserar det på ditt eget flöde?

Och ensamma människor får ofta höra att de ska lära sig att trivas... var har du fått det ifrån? Jag ser bara att folk peppar ensamma att testa nya saker för att träffa folk och ändra livet. Och hur vet du att folk som säger det du påstår att de säger, själva har stora sociala nätverk.

Jag tycker att det du skriver låter väldigt konstigt och helt saknar grund.

Jag baserar det på vad jag sett. I mitt flöde finns t.ex. personer som ofta lägger ut om sina funderingar och tankar kring olika företeelser, men som inte alls får många gillningar eller kommentarer. Samtidigt som folk som lägger ut selfie på selfie, bilder på sina maträtter, husdjur eller resor, får en massa gillningar. Eller folk som kopierar visdomsord som kopierats i det oändliga, utan att personerna som postar dem gör några egna reflektioner eller relateranden till dem.

Det är nog individuellt och beroende på vilka sociala sammanhang man ingår i, vad man får höra att man måste "lära sig acceptera" eller vad man inte ska behöva acceptera. Jag har levt långa perioder i ensamhet, utan folk som ens har hört av sig och frågat hur det är, och jag vet andra som varit i samma situation. Har ofta fått höra att man måste lära sig klara sig själv, oavsett vad som händer en, och att man aldrig kan förvänta sig att ha människor i sin omgivning att prata med. Ofta sagt av personer som själva har större sociala nätverk och finner sin trygghet i det.

Så det är absolut inte utan grund.

Alla människor behöver bli sedda och bekräftade. Men en del kanske söker det på fel sätt eller i orimlig mängd? 

Att acceptera ensamhet är ingen hälsosam lösning, det håller jag med om, men man kanske måste börja i rätt ände och inte ständigt söka bekräftelse av främlingar t ex.

Människor som är trygga i sig själva, och som har djupa och meningsfulla relationer, får oftast bekräftelse där och söker sällan bekräftelse på ett osunt sätt.

Fast vad betraktas som "osunt sätt"? Många ensamma är ofta sådana att de inte vill störa folk i onödan, och denna inställning leder dem bara till ännu mer ensamhet och en känsla av att vara övergiven och att inte duga som den man är.

Folk kan få den sociala biten på sina arbetsplatser eller utbildningar, eller genom föreningar de är med i, men när de kommer hem gapar ensamheten som ett stort svart slukhål.

Folk som gått i pension eller blivit ofrivilligt arbetslösa eller sjukskrivna vittnar ofta om detta. När de inte längre har sina arbeten att gå till eller när de blivit övergivna pga något som drabbat dem som omgivningen har svårt att förhålla sig till, så erfar de ofta hur det känns att bli "lämnade åt sitt öde".

Och i dagens samhälle vill man bara ha med välmående och underhållande personer att göra. När du mår bra och livet leker finns vännerna ofta alltid där, men när du går igenom en livskris, drabbas av sjukdom eller psykisk ohälsa, tar folk ofta avstånd.

Jag har ett sjukligt behov av uppmärksamhet och komplimanger samtidigt som jag har väldigt svårt med konflikter och att någon inte gillar mig. Det är en del i min störning. För mig blev det att jag helt enkelt inte kan hantera sociala medier och fick sluta med dem.

Men jag tänker att det även hade hjälpt någon mildare än mig. Skaffa ett anonymt facebook konto utan bilder på dig själv för att kunna följa något du gillar. Grupper för medeltida historia, politik, såna grejer inte personer.

Sluta logga in på dina övriga konton. Man har typ abstinens i en månad sedan lättar det. Man klarar sig utan social media och slipper den stressen. 

Kan du se att du här lyckas skamma TS genom att antyda att hen söker bekräftelse i främlingar, samtidigt som de som har djupa och meningsfulla relationer anses tillgodose det allmänmänskliga behovet av att bli sedd och bekräftad på "rät" t sätt. Inte heller ska hem acceptera ensamheten. Hur tänker du att hen ska gå till väga för att börja bygga djupa och meningsfulla relationer?

Mitt tips är att lära sig mycket om sina mönster. Jag är till exempel väldigt bra på att bekräfta men kan också säga saker som andra tycker är konstiga. Jag har en oerhört låg tolerans för lögn, även vit lögn. Det här var några av mina egenskaper som ofta närmar mig och fjärmar mig från andra människor. Ljuger du för mig om något som jag hade ogillat är det hejdå när jag får veta. Om du själv tar upp det kan vi diskutera det däremot.

Min gissning är att de flesta här på forumet är ensamma i en eller annan mening. Det vore bättre att vara rädda om varandra i detta som vi alla befinner oss i när vi vänder oss till främlingar än att skamma och fjärma oss. 

Haha, denna tråd fick mig skratta. Jag är kvinna, och har varken Facebook eller annan social media. Jag skjuter mig hellre i foten, än använder det.På köpet har jag nog både behållit mitt förstånd och sparat en massa tid. Som jag kunnat lägga på annat. Och bra mycket bättre saker. Dessutom lever jag ensam, har ett fåtal vänner jag träffar kanske 1-2 ggr per år. Jag tror inte på kärlek och har efter 35 års ålder. Bestämt mig för att leva själv. Jag behöver inte någon eller något. Det är en oerhörd frihet. Men med det sagt. Det är ytterst få människor som har det psyket. Försök inte förstå mig brukar jag säga. För det kommer du aldrig göra:)

Saken är den att vi blir inpräntade redan som barn. Att alla är sociala, alla vill ha precis samma sak etc. Men vi vet alla, att det inte är sant. Då skulle det knappast existera människor som t.ex jag. Istället ger vi många av dessa människor diagnoser. Även om en del helt säkert är befogade. Men inte på alla.  Jag är ingen "människo" människa. Men det bottnar säkert i. Att jag sett för mycket skit och har upplevt för mycket negativt med människor. Så jag har nog personligen fått nog. Och lärt känna mig själv bättre. Jag mår som bäst på egen hand. Så länge man inte mår psykiskt dåligt. Ser jag  faktiskt inte problemet:) Vi har dock väldigt lång väg gå, i våra fördomar gällande detta. Och att acceptera att vissa människor vill leva så och att det är själv valt.

Ja, jag har gett upp sociala medier, för jag har insett att det inte är för alla. Tror dessutom att sociala medier stjäl en del tid för folk som de kunde ägnat åt vettigare saker. Bekräftelse på sociala medier blir en egoboost för folk och uppmuntrar till ett barnsligt beteende där man, utan att säga det rent ut, vill förmedla att "Jag har minsann ett mycket bättre liv än du", ungefär som när man som barn sa "Min pappa är starkare än din pappa".

Jag trodde att tråden handlade om att söka bekräftelse, vilket man kan göra på bra eller mindre bra sätt.

Jag lade inga värderingar i det i övrigt.

Man jag kan ha missförstått.