Jag är förändrad efter aborten
Jag har alltid känt att jag nog inte kommer att skaffa några barn (är 30). Något intresse har helt enkelt aldrig funnits. Jag är i en relation med en kille som känner likadant.
Men så råkade jag bli gravid för ett år sedan. Förmodligen blev det ett "glapp" i p-pillrens effekt när jag var sjuk. Det fanns för mig inget alternativ än abort - jag ville ju inte ha barn, och omständigheterna hade känts fel oavsett (jag var långtidssjukskriven, relationen var för ny bland annat). Allt gick bra med aborten, som gjordes tidigt, och jag kände mig lättad precis efteråt. Men det höll inte länge. Snart började jag känna en sorg, som har hållit i sig i ett år nu. Jag har gråtit nästan varje dag och tänker dagligen på vem det var som jag valde bort. Kärleken jag hade kunnat uppleva. Även om aborten var tidig hann jag känna mig gravid, och sen dess är det som att något saknas i mig. Jag känner mig inte hel. För första gången ser jag bebisar, och även äldre barn, och blir glad, och kan känna mig avundsjuk när jag ser familjer som gör saker tillsammans.
Jag hade aldrig trott att jag skulle känna så här, jag som aldrig velat ha barn och som var så säker på att detta var rätt sak att göra.
Samtidigt ser jag inte det jag känner nu som ett självklart tecken på att det var fel eller att jag borde försöka bli gravid igen.
Jag tvivlar på att jag kan ge ett barn bra förutsättningar i livet. Jag tvivlar inte på att jag skulle älska mitt barn, men jag tvivlar på mig själv som mamma. Ansvaret och livsförändringarna skrämmer mig.
Ändå kan jag inte sluta känna som jag gör över aborten. Jag skäms över att jag sörjer, det känns som att jag inte "får" det när jag faktiskt valde detta själv.
Min kille vill fortfarande absolut inte ha barn. Vi har en fantastisk relation och han gör allt han kan för att stötta och trösta mig i denna sorg, även om han inte känner lika eller kan förstå. Hur vi gör om jag trots allt landar i att jag vill ha barn, vet jag inte.
Har någon varit i samma situation och lyckats hitta sätt att hantera detta? Blev det barn till slut, eller höll ni fast vid att ni inte ville ha barn?