Anonym (Misslyckad)

Wed 22 Mar 2023 11:08

85 svar

Jag orkar inte fram till semestern

Känner mig så besviken på mig själv för att jag inte klarar det som alla andra klarar.

Long story short: Jag har Asperger i grunden och de har även misstänkt bipolära svängningar. Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom 3 gånger genom åren och är mycket stresskänslig.

Lever med make och tre barn mellan 9 och 11 år varav ett (möjligen två, men ej utredd än) med NPF-problematik. Maken jobbar med ett säsongsberoende arbete. Har 0 socialt nätverk och knappt någon kontakt med våra familjer. Jag har inget körkort pga min diagnos.

Min far hade cykliska depressioner och blev deprimerad varje vinter, och jag har sett det mönstret hos mig själv också. Jag har dock alltid lyckats bryta depressionen på våren genom att se fram emot sommaren och då få vila ut. Det är då vår familj mår bra och klarar ett år till.

Jag vet att jag kommer få påhopp nu, och tro mig, jag skäms över att det är så här. I år lyckades vi inte få någon semester alls tillsammans, och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag vet att man SKA klara att vara själv med sina barn i fyra veckor. Andra människor gör det. Men jag kan inte. Jag kan inte ta mig någonstans, inte ens bada med dem, för de simmar alltid för långt ut och det blir farligt. Två av barnen har troligen NPF och kan vara väldigt svåra när det inte går bra med saker och ting, och eftersom jag själv är väldigt ljudkänslig osv kan jag inte alltid re ut det på egen hand. Barnen har svårt för övergångar och är svåra att motivera till att göra saker, så risken är stor att de bara sitter framför sina skärmar hela sommaren. De är inte intresserade av någon sport, två av dem har inga vänner att leka med och de tycker inte om promenader elelr cykelturer.

Tillsammans hela familjen brukar vi ha det underbart och resa till Gotland och samla kraft. Maken står för stabiliteten medan jag sköter mycket av det känslomässiga med barnen. Vi kompletterar varandra bra.

Jag har påtalat det här för chefen men han bara struntar i det. Jag har ordnat ett läkarintyg via psykiatrin där det står att de starkt rekommenderar att vi får synkad semester.

Jag vet hur konstigt det här låter. Men jag har ingen kraft kvar och jag kommer inte få vila där framme i sommar heller. Jag har nästan full pott på alla depressionstester och ångest- och stresstester. Jag har börjat tänka på självmord fast jag vet att man absolut inte ska det när man har barn, men depressionsspöket har börjat viska om det mer och mer.

Om jag sjukskriver mig över sommaren kommer de att tro att jag fejkar, för ingen på jobbet ser hur dåligt jag mår privat. Tänk om jag förlorar jobbet pga det? Men jag tror jag kommer ta livet av mig annars, jag är så fullständigt slut och jag ser ingen glädje med någonting, jag kan inte bryta det här depressiva skovet. Tycker så synd om min familj även om jag kämpar på och döljer det så gott jag bara kan. Tycker synd om kollegor som hamnar i skiten om jag sjukskriver mig i sommar. Känner mig genomusel och värdelös och är rädd för vad ni kommer att skriva, men behövde skriva av mig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-03-22 11:20
Läkaren inom psykiatrin förstod mig, då hon ju har hela bakgrundshistorian, och hon skrev ett intyg som chefen dock ignorerade. Läkaren ville sjukskriva mig pga ångest och depression, men jag har inte råd även om det hade varit bra. Helst skulle jag kämpa på så länge jag kan och sedan sjukskriva mig framåt sommaren så vi kan hjälpas åt de veckor maken är ledig. Helst skulle jag inte ta ut mer än två veckors semester, men vad som vore bäst för mig låter ju som fusk utifrån och jag är rädd att bli av med jobbet. Vet inte vad jag ska göra. Antagligen är det bara att kämpa sig igenom allt. Läkaren lovade att om det blev så skriva ut så mycket mediciner att jag skulle klara det.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 11:30

#4

Anonym (Anonym) skrev 2023-03-22 11:26:12 följande:

Det låter väldigt jobbigt.

Depression, FÖRUTOM sociala orsaker, har väldigt ofta grunden i att det fattas vitaminer och mineraler i kroppen.

Äter du bra? Tar du kosttillskott?
Vi i solfattiga länder behöver extra D-vitamin, och mycket A-vitamin är också viktigt för funktion och mående.

Jag tycker du ska fokusera mycket på nyttig mat och att vara ute i solen varje dag, för att få mer ork.

OBS! Nu menar inte jag att det inte kan finnas annat som måste lösas för att du ska orka- men det är fakta att många i Sverige har vitamin- och mineralbrist och det är den största orsaken till försämrad ork och mental funktion.

Tack för rådet. Ja, till viss del kan man säkert påverka med bra kost osv, men i mitt fall har det nog passerat det stadiet. Äter multivitamintillskott och bra mat i övrigt, promenerar med hunden varje dag, önskar att det hjälpte. Å andra sidan hade det kunnat vara ännu sämre annars :)

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 11:31

#5

Anonym (Matilda) skrev 2023-03-22 11:29:57 följande:

Du är inte misslyckad

Tack. Det känns som alla tycker det, men det är säkert delvis depressionen som säger det. Till och med min mamma har slutat ringa och hon är den enda jag har :(

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 11:44

#12

Jemp skrev 2023-03-22 11:38:46 följande:

Vad spelar det för roll om han går till HR? Det är ju ändå de som ska ha sjukintyg osv. Dvs ett väldigt dåligt "hot" i mina ögon.
En sjukskrivning skulle ju bekräfta det du säger till din chef snarare än tyda på fusk.

Tack, det var ett väldigt bra svar. De på HR borde väl förhoppningsvis ta ett läkarintyg på allvar.

Det som avskräcker mig lite är att jag spelar en helt annan roll på jobbet. Där skulle ingen gissa hur dåligt jag mår. Jag är humoristisk och verkar bekymmerslös, även om jag nämnt till chefen hur jag mår tidigare. Det är en stor arbetsplats och jag försöker vara professionell, men det gör ju nu att de kanske inte tror på mig. Samtidigt så ska väl ett läkarintyg vara bevis nog tänker jag. Om de tvivlar kan de ju fråga min make, som varje kväll får hålla om mig när jag får panikattacker. Han är verkligen en klippa, stackarn. Jag hoppas att jag en dag kan ge tillbaka lite av allt han gör för mig.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 11:46

#13

Anonym (Peter) skrev 2023-03-22 11:42:31 följande:

Jag tycker du ska ta det här med fack och skyddsombud.

Tack för rådet. Jag tror jag gör det ifall det skulle bli något strul när jag väl blir sjukskriven, eller när jag kommer tillbaka. Tänkte också skriva ett anonymt brev till mitt fackförbund och fråga kring scenariot.

Det känns ändå som att alla här i tråden förstår det hela och inte verkar tycka det är något konstigt, och det är stärkande. Det kanske bara är chefen som försöker gaslighta mig att tro att det är något onormalt, för att slippa den jobbiga bemanningssituationen.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 12:26

#15

Anonym (A) skrev 2023-03-22 11:51:23 följande:

Om allting redan är så pass illa, varför blir du inte sjukskriven nu, innan det brakar helt? Klart det ser konstigt ut utifrån att sitta i mars och säga att "jag kommer behöver vara sjukskriven hela sommaren för att orka vara med mina barn". Säger inte att det är så men lätt att tro att du gör det för att få vara ledig.

Det är bra att du ställer den frågan.

Skälet till att jag inte sjukskriver mig redan, trots att psykiatrin vill det, är två: Dels har vi rent krasst inte råd. El- och matpriserna gör det helt omöjligt. Dels handlar mitt mående mycket om förväntansångest - ångest över vad som kommer i sommar, som lägger sig ovanpå mitt redan dåliga mående i och med mitt depressiva skov. Men jag har svårt att rättfärdiga det även för mig själv och jag vet att det ser illa ut. Om jag härdar ut hela våren och över sommaren trots att det är så här så kommer jag krascha direkt efter. Och då har barnen fått stå ut med ett förstört sommarlov tillsammans med en mamma som är så deprimerad att hon bara ligger och stirrar in i väggen och vill sova, för där kommer jag att hamna. Jag gick till läkaren nu redan för att jag i det läget antagligen inte kommer vara lika talbar.

Det hade varit lättare om det rörde sig om ett brutet ben. Nu kan jag tänka att är jag verkligen så sjuk? Stundtals känns det ju bra, som nyss när jag skrattade med kollegorna. Men så när jag cyklar till jobbet känns det som jag ska kvävas. Och efter jobbet är jag ett spöke som bara vill sova och som får panikattacker och som är arg och stressad.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 13:16

#21

Tow2Mater skrev 2023-03-22 12:54:44 följande:

Men då får de sitta framför sina skärmar hela sommaren bara. Gor det du orkar och kan. De kommer inte att dö. De kanske t o m tar egna initativ till något annat till slut av tristess.

Jo, det får nog bli så i värsta fall. Det är inte främst deras tristess som skrämmer mig utan min allt djupare depression. Den har förvärrats så mycket de senaste två veckorna att jag inte vet hur tillräknelig jag kommer att vara då. Jag vill verkligen inte att de ska behöva se mig sådan.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 13:34

#23

Polyrytm skrev 2023-03-22 13:30:14 följande:

Du måste tänka på dig själv nu, så du kan vara en bra mor i det långa loppet. Jag förstår precis vad du menar och när jag läser din text ser jag en person som försöker göra det bästa för alla inblandade.

Hoppas det löser sig för dig.

Tack så mycket, det var fint skrivet. Jo, det känns som att hur jag än gör så drabbar det någon, men du har kanske rätt i att jag i det långa loppet skadar minst genom att tänka på mitt eget mående i det här fallet. Jag ska nog försöka kämpa på någon månad till för ekonomins skull (och för att Försäkringskassan inte ska tvinga mig att byta jobb eller gå på förnedrande rehabmöten med chefen) och sedan höra av mig till psykiatrin för sjukskrivningsbedömning.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 15:32

#26

Tow2Mater skrev 2023-03-22 15:20:08 följande:

Fast det låter ju som du mest bara vill vara ledig med mannen så ni kan åka på semester tillsammans i sommar.

Du borde fokusera mer på att bli frisk med de medel som finns, t ex rehab.

Man får inte alltid ledigt tillsammans, och då får man hitta andra losningar; inte planera en sjukskrivning så det passar ens planer.

Ja, jag vet att det låter så. Samtidigt handlar det om att jag inte klarar av att vara själv med dem i så många veckor. Jag skulle antingen krascha innan, under tiden eller efter. Det handlar också om att jag redan nu är i en djup depression, med MADRS på 49 (maxpoäng 54), medicinerar i maxdos men bara fortsätter att falla nedåt utan någonting att se fram emot eller chans att vila.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Wed 22 Mar 2023 19:18

#29

Anonym (Jobbigt läge.) skrev 2023-03-22 18:46:58 följande:

Jag förstår precis hur du känner dig. Jag är bipolär och mitt tidigare jobb var alltid extremt jobbigt under sommaren med vikarier utan rätt kompetens. Jag pallade det inte helt enkelt. Det blev för mycket. Jag var helt enkelt tvungen att sjukskriva mig för att inte sjunka ner i avgrunden och ta livet av mig. Som tur är har jag haft bra chefer för det mesta.

Som någon annan skrev tycker jag att du ska kontakta facket och be om hjälp.

Sen vill jag ge dig några goda råd inför framtiden. Gör vad du kan för att göra dina barn medvetna om sina begränsningar. Om det inte vore för att jag anpassat mitt liv efter mina begränsningar hade jag varit död nu. Mitt recept för ett fungerande liv är:
Ett jobb som inte stressar upp mig.
Låga utgifter så att ekonomin klara sjukskrivningar.
Inga barn.
Arbetstider som tillåter mig att följa mina rutiner.
Rutiner som tillåter återhämtning.

Tack för svaret, det var intressant. Tack för råden. Försöker lära barnen det, att de inte måste satsa på en superkarriär utan att det är viktigare att leva.

Det är just det där, att man sjunker djupare o djupare ner i avgrunden, som nog är svårt för andra att förstå. Att jag vet nu att jag kommer må sämre då. De gånger maken varit bortrest några dagar har jag gått in i nånslags hypomani och målat om huset till fyra på morgonen, så nu har vi ett tvåfärgat hus, till exempel.

Jag orkar inte fram till semestern

INNEHÅLL