Kompisens pappa, vilken soppa det blev...

Behöver ventilera anonymt, så jag skriver här. Ingen förutom närmsta vännen vet om min situation men behöver opartiska råd... 
Detta är en lång historia så en eloge till er som orkar läsa hela, och ett stort tack på förhand. Jag ska göra mitt bästa för att beskriva min situation utan att gå in på onödiga detaljer. Jag ska alltså försöka göra en väääldigt lång historia kort...

Vi tar det från början. 
Förra hösten började min son (låt oss kalla honom Erik), som går i 2:a klass, umgås väldigt mycket med en annan pojke i klassen (vi kan kalla denna pojke Johan). De började umgås var och varannan dag och dessa pojkar kom väldigt bra överens så givetvis lät vi dem leka.  

En dag när min son hade varit hemma hos Johan åkte jag dit för att hämta Erik. Barnen hade börjat kolla på en film och när jag kom så var det ca 45 minuter kvar av filmen. Det var fredagskväll och vi hade inte bråttom så när Johans pappa erbjöd mig att stanna en stund tackade jag Ja. Johans pappa hällde upp ett glas vin till mig och satte oss ner i soffan och pratade i väntan på att barnens film skulle ta slut. Plötsligt tror jag vi båda insåg hur trevligt vi hade och att vår kemi var väldigt bra, för något i stämningen ändrades. Tror vi båda blev lite generade av denna insikt och den laddade stämningen gick plötsligt att ta på. Vi var nog båda lite besvikna sen när det var dags för oss att gå hem, men veckan efter sågs vi på ett föräldramöte i skolan. Även där blev stämningen spänd. Det kändes direkt att det var något mellan oss. Jag insåg att jag hade blivit förtjust i Johans pappa men tänkte just då att det inte var något att lägga större vikt vid. Försökte gå tillbaka till att se honom som enbart Johans pappa och inget mer. Vi båda var ju lyckligt gifta, åtminstone utåt sätt. 

Veckorna gick och jag försökte glömma den spända stämningen mellan oss. Jag  såg till att min man var den som hämtade Erik när barnen hade lekt och det verkar som att Johans pappa tänkte lika, för plötsligt så var det bara Johans mamma som hämtade hos oss. Hursomhelst lät vi barnen umgås jag trodde vi hade begravt de outtalade känslorna. 

Men så en kväll, när jag varit ute och ätit middag med några kollegor, passerade Johans pappa restaurangen där jag suttit. Han var påväg hem från jobbet efter att ha jobbat över. Jag skulle precis avsluta med mina kollegor och Johans pappa stannade medan jag sa hejdå till mitt middagssällskap, så att vi skulle kunna utbyta några ord och kanske ta sällskap hem, eftersom vi skulle gå av vid samma tunnelbanestation. Men innan vi kommit fram till tunnelbanan hade vi på något konstigt sätt kommit fram till att vi först skulle ta ett glas vin tillsammans, som att passa på när vi redan var så sena hem och barnen rimligtvis skulle sova. Så ett glas blev till tre och vi hade en fantastisk kväll tillsammans. Det kändes som att vi var på dejt och jag tror vi båda tänkte att vi äntligen fick den där privata stunden tillsammans som vi hade längtat efter, även om vi visste att det var fel. Men kvällen tog slut och inget hände mellan oss mer än att vi båda nog började få känslor för varandra. Jag hade fallit pladask men sa givetvis inget, även om jag visste att han kände detsamma. 

Dagen efter, under lunchrasten ringde Johans pappa. Vi pratade om kvällen som varit och hur fel det var mot våra respektive. Vi kom överens om att försöka stanna vid vänskap. Vi träffades några fler gånger under hösten, och hördes ofta på telefon. Alltid under arbetstid för att våra respektive inte skulle märka. Vi undvek varandra på skolgården och vågade knappt prata med varandra när våra partners var med, i rädsla att våra känslor skulle lysa igenom. Eftersom inget hade hänt mer än känslomässigt, och all vår kommunikation varit via telefon och när vi setts så fanns inget att vara rädd för men jag började ändå bli ängslig att min man skulle börja ana något. Och när känslorna blev starkare så insåg jag att det var dags att avsluta det vi höll på med. Jag pratade med Johans pappa och han höll med. Även om detta inte var otrohet i den bemärkelse att vi haft sexuellt umgänge så började det hela kännas väldigt fel. Så under några månader sågs och hördes vi inte alls. 

Men allt detta hade fått mig att inse att förhållandet med min man inte längre var det som det en gång varit. Mina känslor hade försvunnit successivt och jag initierade skilsmässa. Vi bestämde oss för att skaffa en övernattningslägenhet och turas nu om att bo i villan med barnen. Separationen har givetvis varit stormig, men ändå funkat bra trots omständligheterna. 

Efter att jag varit separerad ett tag, visade det sig att Johans föräldrar också separerat. Han hade fått samma insikt, och nu var vi båda singlar. Vi började träffas igen och nu när vi båda var singlar, så var det inget som kunde hejda oss. Redan första gången vi träffades älskade vi och det var det bästa jag någonsin varit med om. Tre månader har gått sedan dess och vi tar varje chans vi får att ses, och det är lika underbart varje gång. Vi är som två kära tonåringar och jag kan med lätthet säga att jag aldrig haft så starka känslor för någon. Givetvis har vi hålla allt detta hemligt för våra fd partners och barn... Men nu till dilemmat...

Förra veckan ringde Johans mamma mig och ställde mig mot väggen. Hon hade börjat lägga ihop 1+1 och frågade rakt ut om jag och Johans pappa hade ett förhållande. Jag blev givetvis ställd och fann mig inte riktigt att dementera eller ljuga. Jag svarade lite trevande att hon borde tala med Johans pappa istället för med mig, så fick han berätta sin version istället. De talade ut samma kväll och han erkände att det var något mellan oss nu, men att det inte varit det innan separationen. Sanning med modifikation, visst, men vi tog ändå vårt ansvar och inledde inte en affär innan vi hade separerat. Men allt detta blev såklart världens grej och nu vet även mitt ex. Han tog det lite bättre tack och lov, men jag bävar nu för vad som komma skall. Hur går vi vidare? jag vill leva med denna man men just nu är allt kaos, inte minst med hans exfru. Hon ringer mig och vill prata/skrika/gråta om vartannat och agerar som att de fortfarande är ett par och vi har haft en affär. Jag förstår givetvis att denna sits inte är optimal men vi blev kära och försökte hantera situationen på bästa möjliga sätt. Vi vill fortsätta träffas men nu undrar jag om det ens är möjligt? Bör vi ta en paus för att lugna ner situationen? Eller är det bara att dra av plåstret nu?  Nästa steg blir ju isf att berätta för barnen men jag vill att allt ska lugna sig först. Eller bör vi avsluta helt (vilket jag verkligen inte vill)? Vilken soppa känslor kan skapa, ändå kan jag inte tänka mig att vara utan honom. Vi är så rätt för varandra. 

Vad säger ni? Hur gör man? Om någon ens orkat läsa detta....