Varför är det så svårt?

Tycker att det är så svårt att vara förälder. Vet att många kan ha diskussioner med sina tonåringar men är inte alls i samma läge som jag själv är med mina barn. När man försöker hitta råd och hjälp så kommer det upp saker som att "prata med din tonåring", gör positiva saker tillsammans, sätt upp gemensamma regler. Men det finns ingen tråd som hjälper en när alla dessa tips inte fungerar. När man helst av allt bara vill rymma, fly fältet. 
Har tre tonåringar. Den ena är otrevlig ibland men oftast en trevlig ung man som sköter skola och extrajobb. Det andra barnet har det svårare. Gissar att någon form att utmaning finns i asperger-spectrat. Ljuger och flyr svårigheter och blir låst i konstiga lägen. T.ex. kan få för sig att inte vilja följa med inför ett hästköp, som jag vet att hon egentligen verkligen vill. Det blir som en låsning. Men vi kämpar, jag kontrollerar och stöttar. Oj så mycket mejl och samtal jag haft från åk 9 och under gymnasiet. Men det är svårt att få hjälp, informationen måste upprepas gång på gång. Men den riktiga utmaningen är min yngsta son som går i åk 9. Jag gissar att även han har någon form av diagnos. ADD sa psykologen när vi äntligen fick lite hjälp från skolan men BUP svarade med att problemen inte är svåra eller mycket svåra och då vill de inte utreda.
Min pojke vill oftast inte gå i skolan. Han ser inte att det krävs en isats från hans sida för att det ska bli resultat. Vi jobbar mycket med att förklara och måla upp bilder för att han ska förstå varför man måste göra på ett visst sätt. Även mcyet tid för att ge förförståelse för kommande aktiviteter vilket kräver kontakt med skolan gång på gång. De tycker att de är tydliga mot honom men det finns mer att önska där. Och så länge som han når de flesta betyg tack vare allt kämpande här hemma och är i skolan 70 % av tiden händer inte så mycket mer. Jag mejlar, försöker ge honom förutsättningar, förklarar för andra hur de kan nå honom. Men samtidigt kan han sitta hemma och göra ingenting. Lova at han ska göra saker som han sedan struntar i. Blir arg och vill då ha sönder saker. Kan vara mycket omsorgsfull mot mig om jag är sjuk en dag men oftast blir mina tårar bara irriterande för honom. Jag är så ledsen, jag kämpar så hårt varje dag för att han ska gå till skolan, klara sina skoluppgifter, se till att inget blir fel som hindrar tex. om kläder som han "måste" ha ligger i tvätten osv osv. Men hur länge kan man orka? Har inte läst någon tråd någonstans om hur fruktansvärt jobbigt det kan vara. Jag vill inte blanda in mina föräldrar. Dels för att det gör dem ledsna att se hur svårt jag har det men också hindra att deras relation till pojken blir sämre om de försöker lägga sig i. Är jag alldeles ensam med att ha det så här? Jag har provat med familjeenheten, socialen, skolans kurator (som glömmer tiderna med pojken tills vi har gett upp det), första linjen och så nu när vi fick avslag av ansökan om utredning. Men oavsett diagnos eller inte - vad finns det för hjälp att få? Alla fina ord som man kan få vid samtalsterapi osv, här sitter jag själv och är förtvivlad. Jag får ont i magen då han är aggressiv. Hunden blir orolig. Vi går på tå. Samtidigt som jag försöker vara tydlig och visa på konsekvenser. Nu har vi bestämt detta och när du då struntar i det så var avtalet att jag tar datorn. Men då blir han väldigt arg och så får jag handskas med det. Eller så ligger han bara i sängen. Och en del kämpar jag för att han inte ska bli hemma helt. Jag känner mig så ensam i allt detta och ingen som jag pratar med har det på samma sätt som jag.