JÄVLA OBEKVÄMT?!

Jag förstår, jag respekterar att det är obekvämt men samtidigt så är mina barn värda det.
Jag tycker det känns obekvämt att jag helt plötsligt ska träffa mitt ex med fru och barn själv vid hämtning/lämning bara för att jag ska fika med dom men det tycker inte min man förstås.
Hela syftet grundar sig i att alla 4 är med på anledningen till att närvara.
Fikastunderna i sig kommer troligtvis inte ske varje gång men lyckas man 1 gång per år så tycker jag det är bra.
Jag vill förstå lite mer gällande vad som är obekvämt i sammanhanget för jag har mer förståelse om min man hade uttryckt att jag ska träffa min ex man själv men så tänker inte han.
Jag är en aning förvirrad.

Jag förstår poängen,  troligtvis landar detta i ingenting alls.
Resan tar 2h enkeltur, alternativet att jag åker själv finns inte för tillfället då vårt gemensamma är mammigt.
När vi åker i dagsläget så stannar vi på vägen och det blir en mysig resa innan vi är framme för att hämta syskonen.
Tack för allas svar alltid skönt att höra hur andra resonerar.

Kanske otydligt inlägg som inte känns direkt anknutet till vad allt handlar om men min besvikelse i min mans reaktion grundar sig i att jag anpassat mig utifrån hans önskemål och hanterat direkta påhopp och dåligt bemötande från hans kärnfamilj dramatikfritt.
När det gäller mig och min syn på fikat med exman/fru och barn då är det hela obekvämt men jag får inte ihop det för ingen skapar en dålig stämning utan de stunder vi möt är en rätt trevlig paus från vardagen med hans familj och deras synpunkter jämt och ständigt 

Jag har gett vika för det inte är någon idé att tro att han kommer försöka förbättra situationen.
Han har försökt prata med dom men det resulterar i dramatik och påhopp utan dess like.
Jag har löst problemet och lösningen är att jag gör det jag kan för att undvika att hamn i kläm mellan min man och hans kärnfamilj, jag kan inte förändra andras syn på saker men när det gäller alla mina värderingar så finns det saker jag inte accepterar.

Jag tror inte att en fika med exmannen och hans nuvarande familj löser andra problem men jag förstår inte problemet när ingen är elak, otrevlig, spydig osv.
Min man verkar inte tycka det är obekvämt om folk är otrevliga och spydiga utan han tycker jag är för känslig och fånig som tagit avstånd från hans kärnfamilj.
Här förstår jag inte avståndstagandet från hans perspektiv för när vi tidigare pratat om att jag önskar att vi en dag är där så har han uttryckt att det hade varit väldigt bra.
Här är vi nu men han tycker det är obekvämt?
Det borde han uttryckt för längesen känner jag.

Okej ja det är sant du har en poäng, självklart är anledningen pga barnen.
Men jag förstår hur upplägget blir, hela detta upplägget landar ju i att jag sköter mitt med exmannen han sköter sitt med sin kärnfamilj.

Tråkigt för det var precis det som jag absolut inte ville ha,för mig var det viktigt att hans familj var ödmjuka inför att jag har barn sen tidigare och att vi alla involveras inte bara vårt gemensamma barn och han.
Jag flyttade långt bort från min familj därav samtalen kring detta.
Angående min exman så var jag lika tydlig där, en dag vill jag att vi alla kan sitta ihop och ta en kopp kaffe om tillfälle ges. Detta var också just då helt självklart.
Jag uttryckte tydligt att om detta inte är något för honom så är det ok men det var helt rätt för honom.

Men nu är ingenting självklart utan jag har definitivt dragit en nitlott och jag får väl anpassa mig för det jag själv inte alls tycker är ett bra upplägg.
2 människor som lever i ett äktenskap men har dubbelliv.

Jag har velat ta upp kontakten med min ex svärmor länge.
Jag reagerar starkt när min nuvarande svärmor enbart ställer frågor och uppmärksammar vårt gemensamma barn.
Det har gått så långt nu att jag inte träffar svärmor när mina andra barn är hemma.

Jag tror att jag känner en saknad till min ex svärmor och hur hon är, de gånger jag träffat henne i samband med att hon kört hem dom när de varit hos henne så pratar hon alltid utifrån alla barnens perspektiv inte bara sina barnbarns.

Detta sker inte ofta alls och under 6 års tid har det skett 4 gånger.

Min man tycker givetvis det är konstigt om jag ska ta upp kontakten med henne och höras någon gång ibland, obekvämt är ordet igen, hon bor inte på samma ort så sannolikheten för att vi ska ses är väldigt liten.
Han känner sig obekväm med tanken för jag har ju hans mamma och det borde räcka enligt honom men svärmor är helt ute och cyklar och visar noll förståelse för att jag har flera barn utöver hennes barnbarn.

Okej ja det är sant du har en poäng, självklart är anledningen pga barnen.
Men jag förstår hur upplägget blir, hela detta upplägget landar ju i att jag sköter mitt med exmannen han sköter sitt med sin kärnfamilj.

Tråkigt för det var precis det som jag absolut inte ville ha,för mig var det viktigt att hans familj var ödmjuka inför att jag har barn sen tidigare och att vi alla involveras inte bara vårt gemensamma barn och han.
Jag flyttade långt bort från min familj därav samtalen kring detta.
Angående min exman så var jag lika tydlig där, en dag vill jag att vi alla kan sitta ihop och ta en kopp kaffe om tillfälle ges. Detta var också just då helt självklart.
Jag uttryckte tydligt att om detta inte är något för honom så är det ok men det var helt rätt för honom.

Men nu är ingenting självklart utan jag har definitivt dragit en nitlott och jag får väl anpassa mig för det jag själv inte alls tycker är ett bra upplägg.
2 människor som lever i ett äktenskap men har dubbelliv.

Jag har aldrig bett min man vara med vid hämntning/lämning det är något han hängt på helt av eget initiativ.

Nu hamnar vi i en konstig sits där jag hade nyttjat tiden vid hämtning/lämning för att lära känna bonusmamma lite bättre, vilket är obekvämt för min man för att mitt ex är med. Så i själva situationen ska jag välja mellan honom och min exman och det är ju inte alls så!

Jag förväntar mig inte att svärfamiljen ska acceptera mina barn och vara hänsynsfulla mot mig.
Men det var en självklarhet för mig att det ska vara så, jag känner mig lurad för att jag pratade med min man om min syn på saken och hur jag vill leva i framtiden vare sig vi får barn ihop eller inte.
Jag känner mig besviken för att han då absolut inte hade några problem med det.

Jag visste vad jag önskar för mig och mina barn och nu känner jag att det slits ifrån mig pga dramatik med svärfamiljen som inte förstår att de sårar mig genom sin attityd gentemot mina barn.
Självklart trodde jag detta var lika allvarligt för min man då han påstod att han ALDRIG skulle ha ödmjukhet ifall det någonsin sker.

Det känns så fel att jag lyft mina punkter som är viktiga för mig och nu ska jag acceptera läget för att andra människor inte är bekväma helt plötsligt.

Inte börjar man på ett nytt jobb, har en överenskommelse för sin lön för att sen få mindre i lön för att chefen tyckte det kändes obekvämt att sätta den lönen ni kom överens om?

Drar exemplet för att avdramatisera grejen.
Jag upplever att jag inte förstår att man ändrar sina val utan att skämmas, ge en förklaring, omtanke mot sin partner osv.

Hela grejen är bara konstig för mig ich jag förstår inte varför JAG ska behandlas såhär när jag förtydligat att respektlöshet är det värsta jag vet och folk som smyger ifrån sig spydiga kommentarer eller inte våga stå upp för sina egna beslut.