JÄVLA OBEKVÄMT?!

Anonym (Kom igen?) · 2023-04-03T09:38:36+02:00

Jag och min man har ett gemensamt barn, jag har 2 barn sen ett tidigare äktenskap.Skiljsmässan var hemsk, mycket prat bakom ryggen om hur hemsk jag är osv.Min nuvarande man fick uppleva den tråkiga verkligheten en slänt men nu under flera år så har det upphört.Mitt ex har en ny partner samt barn i den relationen.Vid hämtning/lämning så är det trevlig stämning inget gammalt groll som lyfts.Häromdagen dök frågan upp om vi ville ta en fika, mitt ex lyfte frågan.Han och "hans nya" familj, våra gemensamma barn samt jag, min man och gemensamma barn.Alla var alltså närvarande just vid tillfället.Jag avböjde då vi hade tidsbrist men nämnde att det var en fin idé.I bilen hem stämde jag av tanken med min man och hur han känner inför det.Han uttryckte att det kändes obekvämt och att han inte vill. Det räcker att ses vid hämtning/lämning. Jag sa att jag förstår om han känner så men att jag upplever fördelar med att vi NÅGON gång vid hämtning/lämning kan ta en fika med dom, varrför känner jag så?Detta är för mitt och mitt x gemensamma barns skull.Barnen växer, de närmar sig tonåren och jag kan enbart se fördelar med att ha en bekväm relation då vi är 4 vuxna som är väldigt involverade.De är hos sin pappa varannan helg, så myclet händer under tiden de är hos oss och dessa tillfällen där vi väljer att sätta oss ner och ta en fika ihop kan hjälpa mitt x och bonusmamma att hänga med i vad som sker, jag upplever att vi alla gör oss en tjänst genom att visa att vi 4 vuxna är på samma sida.Som det ser ut just nu är det uteslutet pga min man tycker det är obekvämt.Jag vill inte tvinga honom till något han inte vill men samtidigt är jag irriterad för jag tycker inte att hela grejen kretsar kring honomMin man tycker jag kan fika med bonusmamman själv om det är så viktigt och jag känner att det är ett orimligt alternativ då de bor 2h bort och enda gången vi träffas är just vid hämtning/ lämning och 9/10 av gångerna så är ALLA närvarande.Jag vet inte om detta är "normalt" men samtidigt vet jag hur barn hamnar i kläm när föräldrarna inte lyckas ha en trevlig stämning, jag vill ALDRIG hamna där igen. Jag upplever min man som dubbelmoralisk vilket inte gör saken bättre, han har satt mig i obekväma situationer med sin bror som saknar filter.Hans bror har pratat illa om mig och uttryckt att han inte accepterar mina tjejer för de tillhör inte deras familj, jämfört mig med min mans ex, listan är lång.Svågern har varit oförskämd mot mig när vi träffats och pratat om att man är dum i huvudet om man har tatueringar (det har jag som ni förstår), frågat om min relation med min exman.Jag har då uttryckt att det är obekvämt för mig och om det fortsätter så vill jag inte träffa hans bror.Min man har totalt trampat över mig och sagt att han tycker det är viktigt att jag också träffar hans bror och att han kommer be honom sluta om det fortsätter.Uppförandet har inte upphört men min man har istället tagit avstånd från sin bror för att minimera tillfällena det sker. Kort och gott känner jag att jag försatt mig i obekväma stämningar för att göra min man tillfreds och lösningen har inte varit att hans bror upphört med sitt dåliga sätt utan distansering.Jag har gett det flera års av försök och fått stå ut med att min egen man låter sin bror säga saker till mig som är helt klart opassande. JAG har fått sätta ner foten och be honom sluta och min man har suttit TYST bredvid trots löfte om att inget obekvämt kommer ske bara jag följer med och träffar hans bror och familj.Nu när jag ber om något för mina barns skull så är det obekvämt och han vill inte ens göra det en gång.Ingen är elak, spydig men ändå är det obekvämt.Undra hur jävla obekvämt det varit för mig då med allt jag stått ut med och fortsatt mig i för hans skull.Hjälp mig!!Begär jag för mycket dom tycker förslaget om fika är rimligt?

Hejhopp89 skrev 2023-04-03 13:48:04 följande:

Tack för din syn på saken, du kan ha rätt det kanske är en liten detalj som jag lägger stor värdering i.
Skönt att höra att det inte är så allvarligt som jag upplever det.

Min första tanke är att vi förstör vårt äktenskap om vi ska hålla på såhär på separata håll.

Just svärfamilj och ex är för mig människor som kan dra ner ett helt äktenskap, samtidigt blir jag ledsen för när vårt gemensamma barn blir äldre kommer hen märka att farmor och mamma inte ses.
Men det kanske inte är så farligt?
Hur har ni det?

Jag tänker att man förstör ett äktenskap om man inte respekterar varandras ställning i saker.

Visst kan en liten sorg finnas ibland över att jag är väldigt social och gillar alla möjliga sammanhang med både min och min respektives familj och vänner, och hon väljer bort en del av det. Men den här kvinnan förälskade jag mig i och älskar lika högt än idag, men är jag att ifrågasätta vad hon känner?

Vi delar på oss när vi inte vill samma sak, helt odramatiskt! Jag har till och med kommit fram till att det är sunt i ett förhållande att inte alltid vara en enhet i alla sammanhang, man måste leva sina separata liv också för att må bra i en relation

JÄVLA OBEKVÄMT?!

INNEHÅLL