Är det bara jag....

Jodå, det där helvettet känner man ju till😅 Är glad att dottern fick möjligheten att få börja på sporten såklart, men jag var absolut inte beredd på hur mycket tid i anspråk detta tog. Är dessutom ensamstående på heltid, utan körkort och ibland sena arbetstider. Det var ett ständigt stresspåslag med att få allt att gå ihop. Pandemin kom som en SKÄNK från ovan! Alla matcher ställdes in och träningstillfällena minskade och ÄNTLIGEN  kunde man börja att andas ut. Ja, låter absurt men det gjorde en enorm skillnad i mitt liv. Dottern är som tur är väldigt aktiv utanför hemmet och nu har hon börjat att gymma istället och balansen är återställd! 

Håller med..Min dotter hamnade inom sin sport av en slump men tyckte att det var roligt i 4 år , sedan började hon känna att hon inte orkade med inläsningar från skolan, läxor och prov. Hon började att känna stress och läste skoluppgifter under pauserna när det var match och ibland i sporthallen innan träningen. Det blev inte hälsosamt i längden. Hon är väldigt studiemotiverad och uttryckte att hon tänker ändå inte bli ett handbollsproffs, att hon hade andra mål med livet och så slutade hon av egen vilja under pandemin. Hon har inte ångrat det alls men visst blev det en omställning. Hon är aktiv som person ( vi som familj) och sitter inte hemma och ugglar utan är ute och rör sig och umgås med vänner. Värderar extremt mycket att få styra sin egen tid och håller verkligen med att vissa barn har alldeles för mycket aktivitet. Viktigt att få landa och vila, skolan är rätt tuff ändå. Kan säga att nu lever vi otroligt balanserat jämfört med innan.